Hot Fuzz på Plan B

Plan B är charmigt, skitigt och rockigt. Klubben huserade Fuzz Festival den 9:e april och Lundagårds Clara Castenfelt vandrade i papparockens döende land. Men känslan levde.

Jag och min fotograf letar länge och väl efter Plan B:s välkamouflerade ingång. Den smälter in i det kringliggande industriområdet – en av många vita plåtdörrar mot en tegelvägg.

Anton, som jobbar på klubben, hälsar på oss i dörren. Jag frågar vad han har för relation till Malmö Fuzz Festival, som ska hållas på Plan B i kväll. Han förklarar att han själv tycker om den typ av musik som kommer att spelas.

– Plan B är ju en rockklubb i grund och botten, i min mening. Vi har kört mycket techno-kvällar på senaste, så jag blir alltid glad när vi går tillbaks till the roots.

På festivalen uppträder band som spelar vad som brukar kallas fuzz- eller stonerrock. Enligt arrangörerna själva låter fuzz som ”tung och svängig rock/metal”.

Trots detta påpekar Anton att festivalen ikväll drar en publik som klubben är mer ovan vid. Canadian tuxedo, säger han, och nickar mot ett par jeansklädda, medelålders män i rökrutan. Då jag inte är bekant med begreppet frågar jag vad denna målgrupp för med sig.

– Det blir god stämning. Det är ju ofta människor som dricker bira, och det här är ändå en krogmiljö, så fyllenivån brukar inte bli så jävla brutal. Det är väldigt skönt.

Malmö Fuzz Festival arrangeras av musiktidningen Rockbladet tillsammans med skivbolaget Fuzzorama Records. Anton är självsäker i sin åsikt att fuzz-rock generellt är svårt att ogilla.

– Fuzz är nice. Det finns ett talesätt – eller finns, jag brukar säga det – it’s so fuzzy you can use it as a blanket.

Det första som fångar mitt öga när jag kommer in på Plan B är den gula neonskylten ovanför ingången till toaletterna: ”PLEASE DON’T DO COKE IN THE BATHROOM”. Jag undrar om det bara är en fräck dekoration, eller om folk faktiskt tagit kokain i badrummen och skylten fungerar som en bestämd (men snygg) förfrågan.

Plan B har en charmig och lite skitig atmosfär. Väggarna och golven är svartmålade, och nummer av musiktidningen Gaffa ligger utspridda över dekorativa bensintunnor.

På den stora varuhusscenen soundcheckar bandet Spidergawd. Jag är nyfiken på hur saker och ting går, men frontmannen Per Borten pratar alldeles för snabbt (norskt) för att jag ska uppfatta något. Trummisen slår med foten på bastrumman några gånger och jag känner bröstbenet skallra som en barnleksak innanför huden.

En del av mig blir konfunderad över musiken som bandet spelar. Jag gillar att observera miljöer och uppleva nya saker – den här klubbfestivalen är inget undantag alls – men jag undrar vad den här genrens lockelse är.

För mig är det mest buller. Ändå kan jag höra nervdallret, spänningen, och passionen i de hesa rösterna och våldsamma instrumenten. Kanske är rock helt enkelt det bästa bullret som någonsin uppfunnits.

– Folk är här för att ha kul. Det finns inga pretentiösa rockstjärnor härinne.

John Davies och Adrian Huggies är medlemmar i det brittiska bandet Dunes – ytterligare en av akterna på listan ikväll. De betraktar nyfiket soundchecken vid sidan av scenen. Jag frågar om de håller med Antons ställningstagande i att fuzz-rockens popularitet handlar om att den, i rocktermer, är lättsmält. De nickar instämmande.

– Det finns många band som gör så många olika saker inom genren också. Den mottas verkligen bra i Europa. Kanske inte lika mycket i norra England. Vi behöver resa för att kunna spela, förklarar John Davies.

Adrian Huggies menar att spelningar fokuserade på fuzz-rock tenderar att vara väldigt vänliga och inkluderande. Då de oftast huserar mindre band, som följaktligen får mindre press, är det vanligt att de väljer att se varandra spela och interagera med de andra banden.

– Folk är här för att ha kul. Det finns inga pretentiösa rockstjärnor härinne.

Svenska duon The Gristle gör sig redo för att spela på den mindre garagescenen. Den anonyme sångaren säger, med ett uns av förvirring i rösten:

– Den här låten handlar om att vara i skogen och berätta spökhistorier för barn, innan vi hade skräckfilmer.

Framför den mindre scenen träffar jag svarthårige, svartklädde, svartsminkade bartendern Alex. Jag frågar henne varför hon tror att Fuzz Fest är så populärt, då det i november 2021 satts upp två mycket lyckade upplagor i Stockholm.

– Allas farsor älskar rock. Den här publiken vill återuppleva det. Det är vad som gör det här så kul. Jag tror att rock n’ roll är en döende genre, och festivalerna tar tillbaka det.

Alex berättar att hon hyser en viss avsmak i att indiemusik i stället upplever en skjutning i popularitet. Indie (kort för independent, dvs oberoende av ett skivbolag) är oftast karaktäriserad som mer skitig och med mindre öga för kommersiell framgång. Detta kan öppna upp för intressanta verk, samtidigt som Alex anser att det kollektiva indie-drivet att vara helt unik kan generera ett repetitivt sound.

– Viss indie är superbra, men jag sitter igenom så många indie-konserter härinne uttråkad till döds medan min chef dansar och har det superkul. Jag fattar inte vad fan som händer. Jag vill ha tyngre musik.

Norska Spidergawd intar varuhusscenen och spelar långt in på kvällen. Publiken lämnar sina bord för scenen nästan direkt, och bandet drar i gång ett ursinnigt kaos av elgitarrer och blåsinstrument. Längst fram dansar gästerna med händerna i luften.

Nils, 53, stoppar mig och min fotograf på väg ut från Plan B. Han uttrycker skojfriskt att det märks att vi inte ”hör hemma” här inne. Som ett sista försök att få ett svar på vad som är så lockande med rock får jag ett ovanligt känslomässigt svar. Han greppar tröjtyget över hjärtat och säger:

– Det är känslan.

Kort därefter blir han bortdragen av en jämnårig vän, med avsikt att ta en taxi till en bar. På väg ut vänder sig vännen mot oss med ett brett leende och lyfter på kepsen.

– Lyssna inte på något han säger – han hör hemma på anstalt!

Jag har dock, olyckligt nog för Nils vän, lyssnat lite för väl. Jag har ett ord i stora bokstäver understruket i mina anteckningar: känslan. Och det är väl där det bottnar, antar jag. Det är nog lönlöst att försöka demontera något så subjektivt som konst, inte minst musik.

Det kanske räcker med att sätta det i kontext; en konsert efter en lång pandemi, en kall öl i en mörk klubb med sina vänner, omgiven av musik man tycker om. Det är helt enkelt känslan som spelar roll, och känslan – den är god.