Samtal genom tid och rum

Ellen Sundbergs föreställning Ett bloss för Bodil Malmsten kom på besök till Babel i Malmö. En hyllning till och i viss mån, genom, en av Sveriges största poeter. Lundagårds Isak Aho Nyman var där och fick uppleva kraften i att sjunga om döden som ett sätt att uppmärksamma livet.

Folkmusik, country och visa är alla genrer som under lång tid haft respekt för tolkningens säregna konst. En stor del av värdet i en inspelning av en gammal folkmelodi ligger i hur just den här  nya versioner relaterar till alla de tidigare tolkningar som gjorts. En av Sveriges just nu största företrädare för den här traditionen är Ellen Sundberg. På skivan Du sålde min biljett tog hon sig an det nästan omöjliga projektet att tolka Kjell Höglunds musik, men det är i projektet Ett bloss för Bodil Malmsten som Sundbergs position i den svenska folkkanonen verkligen befästs.

Jag säger ”projekt”, för Ett bloss för Bodil Malmsten är inte bara en skiva. Rent konkret är det också en föreställning där musik och text sammanblandas. Det första som händer när Sundberg och hennes band går upp på scen är att alla lampor slocknar och en ensam spotlight lyser genom den tjocka scenröken ner på pianisten Jonathan Lundberg. Framåtlutad över pianot läser han ett stycke av Bodil Malmstens sista dikt Det här är hjärtat: ”…ingenting får hända dig, nej vad säger jag, allt måste hända dig, och det måste vara underbart; kom tillbaka, kom tillbaks”. 

Diktläsningarna återkommer med jämna mellanrum under hela föreställningen. De bryter av musiken och påminner om den litterära kärnan i det som sker på scenen. I kontrast till de countrydoftande, virtuost framförda låtarna blir de lågmälda diktläsningarna ännu mer drabbande, de erbjuder en annan vinkel att uppleva föreställningen från. Det skapas en nästan filmisk rytm när musiken tystnar och rummet i några sekunder är helt stilla, en stillhet som påminner om något. Precis innan dikterna börjar läsas blir det oerhört tydligt att det finns ett ämne som vi hela tiden snuddar vid men samtidigt försöker dansa runt: döden. 

Bodil Malmstens texter handlar till stor del om döden, både den egna och andras. Själva namnet på både skivan och föreställningen syftar på Ett bloss för moster Lillie, en slags gravord över en person som trots sina egenheter aldrig gick med på att behöva förhålla sig efter världens förtryckande villkor. I Ellen Sundbergs version går det inte att undgå att tänka sig Moster Lillie som en metafor för Bodil Malmsten själv. Sundbergs kraftfulla röst presenterar dikten just som en liten, liten dödsmässa: en sammanfattning av ett helt liv. 

Men det är när Sundberg och hennes band spelar Det här är hjärtat, låten från skivan som använder sig av de första stroferna ur Malmstens avskedsdikt, som det blir verkligt tydligt vad Ett bloss för Bodil Malmsten är. I slutet av låten hörs nämligen Malmstens egen röst: ”förutsatt att jag tror, kommer du och jag att förenas, i evighetens etagelägenhet, men det tror jag inte, min människa är död, Gud ljög.” När både musiken och Malmsten tystnat står Sundberg stilla på scen, ansiktet bortvänt från publiken. Även om vi inte ser hennes ansikte förstår vi att just det här skedet i konserten är extra emotionellt påfrestande, kanske för att det är lika påtagligt för oss i publiken.

Ett bloss för Bodil Malmsten är mer än en konsert, det är mer än en skiva. Det är ett samtal mellan två kvinnor från samma Jämtländska by, ett samtal som fortsätter långt efter att den ena av de två parterna har lämnat livet bakom sig. Det Ellen Sundberg åstadkommer på scen är att förmedla  till alla oss som aldrig kände Bodil Malmsten precis vilken förlust världen lidit genom hennes död. Genom att sjunga Malmstens texter blir hon skalden som reser land och rike runt för att hålla en dödsmässa och tända ett ljus både till en förlorad vän, men också en av de verkligt stora rösterna i Sveriges historia. En röst som lade lika mycket vikt vid både livets sorger och glädjeämnen och som genom Sundberg får fortsätta höras. 

Om vi som lever faktiskt bara är de döda på semester så hoppas jag att Bodil Malmsten sitter någonstans i efterlivets arbetsrum med en cigarett och ett glas rött och fundersamt sneglar ner på oss där vi står på Babel, det känns som att det är det hon gör.