Under våren arrangerade Lundagård en novelltävling. För tävlingen korades tre vinnare. En av dessa var "Allan Lunds kök" av Theodor Bondestam. Trevlig läsning!
Längs vägghyllorna rymdes rader av pärmar, med etiketter som ”bouppteckningsintyg” och ”underlag Jonsson”. Luften på kontoret stod still. Det låga ljudet av smattrande tangentbord fick en slags sömnighet att sänka sig över det likformiga kontorslandskapet: över den utarbetade personalen, över det lilla pentryt med staplar av kaffemuggar i papper, över plastblommorna, kort sagt: över hela den lokal som inhyste verksamheten med namnet ”Begonians Begravningsbyrå”.
Stefan satte sig. Skrivbordsstolens stoppning av skumgummi kändes bekant mot rumpmuskulaturen. Han visste inte om det var en bra eller en dålig känsla: å ena sidan var det en ytterst bekväm stol, å andra sidan fanns det något djupt tragiskt i att stolen, efter år av sittande, hade formats så väl efter hans kropp att den var förtrogen som en gammal älskare.
Livet, tyckte han, hade under de senaste åren tett sig ungefär på samma sätt: han visste inte om han kände sig lycklig eller olycklig. Sådant gick att fundera på i oändlighet, till alls ingen nytta, men just detta att han så ofta funderade var skäl nog att misstänka att det var något som inte stod rätt till.
Skrivbordet hade plats åt tre fotografier: ett av hans fru (brett leende, så att tänderna glänste mot kamerablixten) och ett av deras gemensamma katt (Ballerina, brunfläckig blandras). Det tredje var inte ett fotografi, utan bara en ram. Han hade låtit den stå tom i väntan på ytterligare en meningsfull bild, men någon sådan hade aldrig blivit tagen, och det hade nu gått några år. Skrivbordet var välstädat. På en prydlig skylt stod: Stefan Helgesson, dödsboutredare.
Hans ögon möttes av datorskärmens ljus. Dagens dödsfall: Allan Lund, avliden tre veckor tidigare, vid 97 års ålder. Stefan ögnade igenom ett nyss sammanställt dokument och fragmenterad information om denne Allan flög emot honom som ilskna myggor en fuktig junikväll. Före detta kranbilsförare, Född i Flen, 190 cm enligt passet. Ovanligt lång för att vara så gammal, tänkte Stefan, och fortsatte: Inga anhöriga. Bostad: tvårumslägenhet i Landskrona. Likvida medel: 14 000 kr.
För det mesta var det människor utan anhöriga vars hem blev föremål för en dödsboutredning. Stefan hade arbetat på samma kontor i 12 år. Huvudsysslan var hembesöken. Genom åren hade den ena tragiska historien avlöst den andra – om ensamma åldringar som dött i sitt hem och sedan inte hittats på månader, ibland år.
Han satte sig i bilen tillsammans med Tim, en rund man med små öron och vanan att prata ytterst långsamt och sluddrande. ”Vem va det nu… vi sku besöka?”, sade han. Stefan svarade: ”Typiskt fall, ensam man, ont om pengar, arbetarbakgrund. Det var brevbäraren som hade skickat orosanmälan, för gubben brukade tydligen stå nere i trappuppgången och vänta på Helsingborgs Dagblad.” Han tystnade lite och svängde runt i en rondell. ”Obducenten tror att han har legat död i ungefär en vecka.”
Allan Lunds hyresrätt låg på bottenvåningen av ett oproportionerligt trevåningshus – väggarna var märkligt långa, eller kanske var fönstren ovanligt små – och när de klev in i hallen möttes de av en torr doft: en doft som påminde om gamla kex, eller sprucket trä. Stefan tyckte alltid att de första sekunderna efter att ha stigit in i ett hus där någon just dött var obekväma, som om han väntade på att denne någon plötsligt skulle dyka fram bakom ett hörn och utbrista ”vilka är ni?”. Efter någon minut vande han sig; det var trots allt hans jobb.
Det finns ett antal yrkesgrupper som gör hembesök, och var och en letar efter något särskilt. Rörmokarna letar efter läckor under handfat och ho, skadedjurssanerarna letar efter kackerlackor och silverfiskar, städarna letar damm längs listerna och elektronikinstallatörerna letar efter ett ledigt uttag åt kylskåpets kabel. Så finns förstås också fastighetsmäklarna, som letar efter köpare och säljare med drömmar om ett vackrare hem, där de hoppas bli bättre och kanske lyckligare människor. Dödsboutredarna letar lösöre. Det vill säga smycken, apparater, inventarier och annat som är tillräckligt mycket värt för att kunna räknas till den avlidnes egendom. Därför hade Stefan med åren börjat få en materialistisk syn på tillvaron. Hemmen hade upphört att vara hem som sådana. Det blev på ett vis lättare då – han kunde dölja sig bakom ett skal av yrkeskunnande – fast på andra vis också svårare: att betrakta livets slutskede med så kallhamrad blick ledde ofrånkomligen till en gapande känsla av meningslöshet.
Tim hade redan börjat öppna de gnisslande lådorna i en högsmal sekretär. Av det tomma skrivblocket han höll i handen att döma, hade han ännu inte hittat något att bokföra.
Stefan noterade en klockradio av äldre snitt, om den var i gott skick kunde den vara värd några hundra. Han gick sedan till vänster in i köket och möttes där av en svindlande upplevelse – en sådan som ställer ens tankar på ända eller åtminstone: en sådan som får en att tro att det man ser framför sig måste vara en listigt iscensatt bluff. Köket var format som en korridor, med ett fönster i änden. På fönsterbrädan stod en spetig basilika. Köksluckorna var ljusblå och av den typen som skjuts åt sidan, i stället för att öppnas utåt. Perstorpsbänkskiva med virrvarr-streck, golv av sliten stavparkett, och allra mest anmärkningsvärt: pappersbården i blommigt orange, som täckte den yttre kanten av varje hylla.
Jo, det var en exakt kopia av hans barndoms kök, köket hos moster Sofia.
Stefan blev ståendes en stund, han gungande från den ena foten till den andra, gungade på något vis mellan nu och då, som en förrymd flotte som mitt ute på det vaggande havet inte vet var den kommit från, eller vart den är på väg. Moster Sofias hem hade varit hans första. En människas barndomshem är på sätt och vis hennes referensram, mot vilken vuxenlivets mer eller mindre tillfälliga boenden alltid tvingas stå i jämförelse. Han hade inte på länge tänkt på det kök som stått dekor till hans barn- och ungdomsår, och trodde väl inte att han hade anledningen att göra det heller. När det, eller i alla fall dess dubbelgångar-kök, nu stod framför honom, var det som att han såg tidens vidd ligga utsträckt – just så som ett landskap från flygplansstolen för första gången kan beskådas i hela sin hisnande omfattning.
Faktiskt skilde de båda köken sig på vissa punkter, upptäckte Stefan. Den bricka i benvitt porslin som moster Sofia låtit hänga precis bredvid dörrposten var här ersatt av en anskrämlig affisch. Och jodå, även om Allan Lunds kök verkade vara av originalskick, saknade det de utdragbara skärbrädorna i trä som moster Sofia ibland hade dukat på, åt barnen, när de vuxna var så många att pinnstolarna runt det stora bordet blev upptagna.
Så fortsatte de kalla kårarna, eller snarare: de varma strömmarna av nostalgins stickande pilar, att färdas längs Stefans ryggrad, i takt med att han erinrade sig fler och fler detaljer av sitt barndoms hem. Han mindes nu, klart som morgonsol över hustak, de spröda kakor som moster Sofia hade bakat, hon kallade dem ”moccakex”, för så hade de hetat i det urklippta receptet som satt fastnålat med häftstift på insidan av skafferidörren. Och han förvånades av sin sentimentalitet: att, mitt under arbetsdagen, drömma sig tillbaka till doften av mosters moccakex – det var inte likt honom. Men det var väl inte precis kakorna, tänkte han, som fick honom att så inlevelsefullt minnas sin barndoms hem, det var kanske snarare så att den inbillade smakupplevelsen gläntade på dörren till en mycket större sömnad av minnen: kvällar, morgnar, utgångspunkten för den långa raden av dagar, ja, allt det som ryms i vad som brukar kallas för ett hem.
Tim sade ”hittaru nåt?” och verkade med sin skrynklade panna vilja mena att lösöret i Allans dödsbo var av beskedligt värde. Stefan svarade ”gå ut till bilen du, jag ska bara knäppa en bild”. Med ens slogs han av medkänsla för Tim, sin kollega, som bara hade skyndat igenom de vanliga arbetsuppgifterna och därför fått se ett hem i mängden, som väl snart skulle vara glömt. För hans egen del däremot, intalade han sig, skulle Allan Lunds lägenhet leva kvar i minnet som en plats nära förknippad med något mycket kärt.
Nästa dag var kontoret sig likt. Luften stod fortfarande still, den svaga vintersolen silades genom persiennerna och dammkornen svävade långsamt i ljuset. Stefan satt på skumgummistolen. Detaljerna om ett nytt dödsfall sken från skärmen framför honom, hembesöket var bokat till senare på eftermiddagen. Han tittade ner och såg de tre fotografierna på skrivbordet: han såg sin fru, och han såg katten Ballerina. Där bredvid, i den tredje ramen, satt nu en bild av Allan Lunds kök.
Foto: Alexandra Roslund
Författare: Theodor Bondestam
