Skånsk standup intar karnevalsscenen

På Lundakarnevalens Lilla scen uppträdde tre lokalodlade komiker och en aspirerande. Lundagård var där och fnittrade till en jämn, rolig stund i Paradiset.

Den första personen att inta Katastrofalkarnevalens lilla scen är Viktor Elsnitz. Komikern är i själva verket mellanakt och moderator för de kommande tre komikerna. Han bjuder på högt och lågt: nedsättande utrop på danska till självförnedrande dejtingbekännelser lämnar publiken med ett fniss i halsen. 

Viktor Elsnitz kliver upp på scenen och, med en instinkt som är imponerande för en nykomling på den svenska standupscenen, skämtar genast om avsaknaden av applåder varpå han går av och på igen – denna gång till en rungande applåd. Efter ett kort set med lättgooglade skånereferenser och billiga skämt om komikerns egna pappakropp och dåliga mustasch – som trots allt landar rätt väl hos publiken, introducerar Viktor Elsnitz den första huvudakten.

4/5 katter, en perfekt showstarter, men inte en showstopper.

Henrik “Henke” Håkansson är gammal teknologstudent på LTH, för vilket han får en förväntad och oförtjänt applåd för inbördes beundran. Den skånske komikern intar scenen med en smittsamt hög energi som genast väcker publiken till liv. 

Hans skarpa referenser om studentlivet och teknologkompatibla tankar om det kontantlösa samhället, självkörande bilar och appar i allmänhet göder ett inklusivt och härligt skratt hos publiken.

Henrik Håkansson är en traditionell komiker som ger en ungefär vad man förväntar sig. Trots det blir man förvånad över att det var precis lika trevligt som förra gången.

5/5 katter för teknologer, 3/5 för oss andra – ett klassiskt nöje.

Efter ett kort mellansnack av “mannen som ger brassestolen ett ansikte” (Viktor Elsnitz) stiger Lovisa Henriksson upp på scen. Komikerns unika stil gestaltar sig i en scenpersona med ett långsamt, monotont – nästan eftertänksamt, tempo. 

Med en jargong som en obehagligt förlängd ögonkontakt bränner Lovisa Henriksson av några oväntat väl mottagna skämt. Hennes ungdomliga och relaterbara berättelser slår an hos publiken och lider bara av en brist på publikengagemang – en biverkan av hennes masande stil. 

Lovisa Henriksson tar ned tempot något med sitt set. Hennes karaktär är övertygande, något som bidrar till den komiska effekten, och blir bara stundvis uppenbar som ett skådespel med beundransvärd taktkänsla och timing.

3/5 katter, slöhumor som ger slöhumör.

Med Elvira Gullberg som sista akt får nöjet ett hattrick i skånska komiker – vilket ger tillställningen en lokalt gemytlig känsla. Komikern äntrar scenen med en ukulele och ett minikeyboard i högsta hugg. 

Efter att ha beskrivit sig själv som “lite som diabetespiss: Söt men sjuk” sätter Elvira Gullberg igång sin musikaliska komedirepertoar. Hon framför några låtar om dejtingproblem, tjejklyschor och människor som är populära på gymnasiet – en del originellt men en betydande del har vi hört förut.

Elvira Gullbergs set påminner om något av Bo Burnham om än med mindre fokus på lamslående depression. Mest imponerande av allt är hennes förmåga att med komisk emfas improvisera en låt baserad på ett skämt med en publikmedlem. Låten tjänar som en utmärkt avslutning och rundar av nöjet med en rungande applåd.

4/5 katter, lite som en lösgodispåse du inte köpt själv, en del fniss och lite lakrits.