Han är bundis med flera av FN:s generalsekreterare och har fått present av Vladimir Putin. Lundagårds Linn Larsson har läst om den – lite väl – beundransvärde diplomaten Staffan de Mistura.
Titel: Armbrytning med ondskan
Utgivningsår: 2022
Författare: Erik Ohlsson
Förlag: Ordfront
Staffan de Mistura var för mig okänd innan hans sommarprat år 2021, vilket liksom Armbrytning med ondskan avhandlade nyckelhändelserna från hans arbete inom Förenta nationerna (FN). Under sin livslånga karriär har den svensk-italienska toppdiplomaten samlat på sig ett pärlband av otroliga upplevelser, varav några utvalda nu delges läsarna.
Armbrytning med ondskan är en biografi skriven som en intervjubok och författad av Dagens Nyheters rutinerade utrikesreporter Erik Ohlsson. Under flera år har han bevakat Staffan de Misturas internationella arbete inom FN. Författarens okonstlade språkbruk kan inte direkt tillskrivas något stilistiskt grepp, men hans journalistiska skicklighet framgår när komplex utrikespolitik åskådliggörs med en enkelhet som får mig att undra hur jag har misslyckats att begripa dessa angelägenheter tidigare.
Boken publicerades med oavsiktligt träffande timing, i en tid när FN betraktas med skepsis och organisationens handlingskraft ifrågasätts. Detta på grund av generalsekreteraren Antonio Guterres långvariga frånvaro i det krigsdrabbade Ukraina, och kanske i jämförelse med EU:s oväntat starka uppslutning gentemot Ryssland. Mot denna bakgrund är läsningen särskilt intressant eftersom boken skildrar FN:s insatser vid globala konflikter och humanitära kriser från insidan – ett perspektiv man sällan får ta del av.
Med enkelhet har Staffan de Mistura tagit sig an de mest hopplösa dödlägen, vare sig han har kompromissat med Usama bin Ladin eller skyddat flyktingar med livet som insats. Samtliga av de trettio kapitlen avhandlar i kronologisk ordning anekdoter från diplomatens FN-karriär, från en praktikplats som 19-åring till hans senaste uppdrag som generalsekreterarens personliga sändebud i Syrien. Nämn en utrikespolitiskt signifikant händelse och Staffan de Mistura har troligtvis varit där; förmodligen djupt involverad.
En viss självrannsakan hade varit uppfriskande.
Varje kapitel avlsutas med en pedagogisk förklaring av Staffan de Misturas resonemang och diplomatiska strategier, samt en utvärdering av handlingarnas resultat. Upplägget påminner om en självhjälpsbok, vilket är lite lustigt eftersom det är högst tveksamt när en privatperson skulle få tillfälle att ta hjälp av metoder som ”judotekniken” och ”konstruktiv genans”.
Praktikplatsen, som blev hans introduktion till FN, fick han genom sin mammas väninnas make. Nuförtiden krävs minst en kandidatexamen och relevanta språkkunskaper för att ens kunna ansöka till det enklaste volontärarbete, en reflektion som saknas i boken. Att livet är orättvist är ingen nyhet, men nepotism sticker lite extra i ögonen när det är inom organisationen som ska agera världssamfundets etiska företrädare.
Kanske är det den typiskt svenska jantelaglydigheten som gör sig påmind, men en viss självrannsakan hade faktiskt varit en uppfriskande kontrast till vad som nu är 360 sidor av att Staffan de Mistura klappar sig själv på axeln. I epilogen uttrycks en förhoppning om att boken stärker läsarens övertygelse om att ”vi tillsammans [kan] bidra till att lindra och minska krigets fruktansvärda konsekvenser” – men denna förhoppning hade inte grusats även om jag som läsare fått ta del av fler av Staffan de Misturas mindre lyckade uppdrag.
Men när det kommer till kritan är Armbrytning med ondskan en masterclass i diplomati och utrikespolitik. Läsupplevelsen är fascinerande, inte minst tack vare huvudpersonens pragmatiska förhållningssätt till det mänskliga lynnet. Trots min obefintliga insyn i utrikesdepartementets diplomatprogram inbillar jag mig att detta är en bok som med fördel kan utgöra en fundamental del av utbildningens kurslitteratur.
