Engelska har blivit det dominerande språket inom akademin. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Staffan Samuelsson är skeptisk till trenden, och räds vad den innebär för det svenska språket.
Inom universitetsvärlden är engelskans status lika hög och ostoppbar som de nuvarande temperaturerna i Europa.
Det framgick i alla fall när jag sittandes i solstolen läste Språkrådets rapport Språkval och internationalisering. Där det till exempel uppmärksammas att hisnande 93 procent av alla avhandlingar i Sverige år 2019 skrevs på engelska. Inom samtliga ämnesområden blir engelskan mer och mer populär.
Jag kan inte vara den enda som frågar mig om denna heta språktrend är rimlig. Det är besvärligt när nästan all kurslitteratur är på engelska och man blir tvungen att lägga energi på språket i stället för innehållet. Än jobbigare är det att under seminarier resonera på ett språk man inte behärskar. Men kanske jobbigast av allt är det att lyssna till den där klasskamraten som alltid ska briljera på engelska. Det enda man undrar är: Försöker du dölja din egen inkompetens genom att använda avancerade engelska ord?
Universitetsstudier är krångliga och svåra i sig. Att då lägga till ytterligare ett hinder, en språkbarriär, försämrar lärprocessen och det man får ut av den. Att försöka förstå diverse vetenskapliga teorier och metoder kan kännas nästintill omöjligt som det är. Det förenklas knappast av att behöva göra det på engelska.
Engelskans dominans inom teknikämnena, där språket inte är det mest centrala, kanske är en sak. Men inom den språktunga humanioran och samhällsvetenskapen får det sannolikt större konsekvenser. Nyanser och detaljer försvinner när svenskan byts ut mot engelskan.
Även svenskan som språk blir lidande när de akademiska institutionerna slutar använda det språk som de enligt språklagen ska främja. Om det inte längre finns forskning som bedrivs på svenska har jag svårt att se hur språket ska utvecklas. Allt fler ord kommer lånas från engelskan och allt färre människor kommer kunna skriva en avancerad svenska. Om inte forskare och studenter ska göra det, vem då?
Som vanligt får den högre utbildningen ingen uppmärksamhet. När det handlar om språk i förskolan exploderar det offentliga samtalet, men när det handlar om språk på universitetsnivå hörs bara en gäspning. Språkrådets rapportförfattare liknar det vid en ”språkpolitisk kapitulation”.
När Thåström en gång fick frågan i Aftonbladet vad han tycker om svenska artister som sjunger på engelska svarade han så här: ”De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan, det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska.”
Jag är övertygad om att detsamma gäller för forskare och studenter.
