Kåren har genom historien speglat studenters engagemang i samhället. Lundagård återvänder till ett år när studenter upplevde sig som ledande för den politiska utvecklingen – 1968.
Om någon institution i studentlivet har övervintrat politiska debatter och genomlevt historiens vändningar så är det Lunds studentkår. Den grundades officiellt 1867 och har sedan dess haft som syfte att företräda studenter gentemot universitetet och i samhället. Även om organisationen omstöptes 1997 och blev Lus – Lunds universitets studentkårer – som samlar samtliga kårer vid universitetet, är principen då som nu densamma.
Rollen har alltid varit att värna om studenters intressen. Genom historien har uppfattningarna om hur detta uppdrag bäst utförs varierat. När tolkningarna har gått isär alltför mycket har debatter blossat upp.
Under mellan- och efterkrigstiden var studentkårens uppgifter främst sociala. Den försökte förbättra studenternas levnadssituation genom att stödja dem med bland annat boende. Matkuponger delades ut till hungriga studenter, låneinrättningen Kreditkassan instiftades och Studenthälsan organiserades för att vårda studenter som jämt och ständigt insjuknade i tuberkulos.
Studenterna betraktades som en särskild grupp i samhället med specifika intressen som behövde skyddas. Men mot slutet av 1960-talet förändrades studentlivet och kåren.
Plötsligt var det studenter överallt. Vi svämmade över.
Lars Jonung är professor emeritus i nationalekonomi vid Lunds universitet. Han anlände till Lund 1965 och skrev för tidningen som du nu håller i din hand. Han var då, och har sedan dess varit, en distinkt liberal röst i den offentliga debatten. 1968 var han dessutom medgrundare till kårpartiet Lunds radikala studenter (Lurd).
– Antalet studenter i Sverige fördubblades från 1960 till 1968. Plötsligt var det studenter överallt. Vi svämmade över. Denna expansion har dels att göra med studiemedelssystemet som kom i mitten av sextiotalet. Det gjorde det möjligt för nya grupper att börja på universitetet, berättar han.
Studentvärlden såg annorlunda ut på sextiotalet än vad den gjorde mot slutet av femtiotalet. Välfärdssamhället bredde ut sig och social trygghet säkrades från staten, och med det förändrades universitet. Den elitverksamhet som hade varit gängse blev passé.
Världen globaliserades och i Lund nåddes man av politiska rörelser från Frankrike och USA. Det förklarar Kim Salomon, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, som har forskat om Vietnamrörelsen i Sverige samt varit redaktör för antologin Det röda Lund: Berättelser om 1968 och studentrevolten.
– Den allmänna radikalisering som skedde mot slutet av 60-talet var en reaktion mot mycket. Mot politikers löften som inte infriades. Mot Kalla krigets svart-vita bild. Man började inte minst i och med Vietnamkriget upptäcka att saker och ting var betydligt mer komplicerat än väntat. Amerikaner var kanske inte goda hela vägen, säger Kim Salomon.
Radikaliseringen grävde sig djupt in i studentkretsarna. De som utbildade sig och studerade samhället började även omtolka sin roll i detta samhälle.
– Det fanns en tro på att studenter skulle vara gnistan som skulle skapa den radikala revolutionen, förklarar Lars Jonung.
Om denna nya roll vittnas det om i en artikel i Lundagård från 1968 av dåvarande chefredaktör Per Gahrton (sedermera grundare till Miljöpartiet). Under den inte den helt svårdechiffrerade pseudonymen Per Kele formulerar Per Gahrton två namn för de konkurrerande strömningar han tycker sig se:
”Student-as-such var en korporativistisk strömming; den stävade mot ett studentsamhälle vid sidan av den övriga verkligheten, ett avskilt ghetto där studenterna kunde få sköta sig själv, leva sitt eget liv och skydda sina privilegier.”
Per Gahrton skriver om strömningen i dåtid. ”Principen är obevekligt döende”, deklarerar han. I stället formulerar Per Gahrton en ny term: ”Studenten-som-klasskämpe”. Han tecknar konturerna kring en ny sorts student som tar täten för samhällsutvecklingen, som organiserar sig i politiska grupper och är integrerad med sin samtid. Studenten är inte längre en elitgrupp vid sidan av samhället, utan en del av detta samhälle. Och med ett särskilt ansvar för dess framtid.
Vänsterstudenterna ville att studentkåren inte bara skulle handla om studenter i Lund utan även ta ställning i internationella frågor.
Studentidentiteten omvärderades och politiserades, och i takt med detta kom även studentkårens traditionella utformning av somliga att uppfattas som förlegad.
– Vissa ville aktivt engagera studenter mot kårbyråkratin och de traditionella kårformerna. Att då organisera ett parti skulle vara en metod för att lägga basen för en sådan rörelse, förklarar Lars Jonung.
Inför kårvalet 1968 organiserades därför ett par sammanhållna partier. Valsystemet hade tidigare varit personorienterat, men nu skapades tre samlade falanger: de liberala Lunds universitets radikala studenter (Lurd), vänsterfalangen Studerande för ett demokratiskt samhälle (SDS) och den konservativa motvikten: Fria studenter (Fris).
Partibildningen hade sitt ursprung i olika ideologiska bildningar, förklarar Kim Salomon:
– Det är inte partier i sig utan ideologier det handlar om. Vänsterstudenterna ville att studentkåren inte bara skulle handla om studenter i Lund utan även ta ställning i internationella frågor. Detta stred mot vad den traditionella kåren föreställde sig.
De mest radikala, SDS, förordade att studenterna skulle utgöra en aktiv elittrupp i samhället. De var de främsta representanterna för studenten-som-klasskämpe. Målen var bland andra att motarbeta forskningens styrning utefter näringslivets behov och att öka studentkårens internationella engagemang. De arbetade med både utom- och inomparlamentariska metoder, men framhöll i ett valmanifest ”det utomparlamentariska arbetet vara det viktigaste.”
I en artikel i Lundagård beskrevs de vilja ”spränga systemet inifrån”.
LURD, det liberala partiet som Lars Jonung var medgrundare av, var vänligare inställd till traditionella politiska former. Reform, inte revolution, var vägen för en mer jämlik utbildning – och ett bättre samhälle i stort. Men den radikala kritiken av den rådande ordningen återfanns i både namnet och problemformuleringen:
”Vi anser, att det är en lögn att de stora kårfrågorna är opolitiska. Lunds studentkårs nuvarande konservativa studentfackliga politik blir inte objektiv eller neutral bara för att dess företrädare påstår det”, skrev Lurd i ett valmanifest.
Kritiken mot kåren sätter fingret på vad som skavde för radikalerna. Det som tidigare hade betraktats som en neutral social fråga kunde inte längre isoleras från övriga samhället och politiken. Kårens rådande ordning var enligt dem delaktig i bevarandet av orättvisor genom sin passiva roll.
Debatterna fortlöpte under året och i november kom kårens valdag. Valdeltagandet sköt i höjden och nästan 37 procent av Lunds studenter, till skillnad från föregående årets tre procent, röstade. Studenterna gav sitt svar: varken de liberala eller vänsterradikalerna vann mark. Det konservativa Fris fick 61 av de 91 mandaten.
Historien visar att de radikala studenterna engagerade sig häftigt, men att bara en minoritet stöttade deras idéer. I skarven mellan gamla och nya ideal ville majoriteten av studenterna inte ha en radikal omvandling av sin studentkår. De flesta ville inte politisera studentlivet.
Jag skulle inte säga att man är underkuvad, utan snarare integrerad. Man är en del av samhället.
54 år senare, 2022, är situationen en annan. Idag finns det omkring 48 000 studenter vid Lunds universitet och nästan 25 000 antogs i höstens första antagningsbesked.
Vilken är studentkåren idag? Och än viktigare: studentenidentiteten?
Studenternas Vår har inte dominerats av protester för Ukraina eller internationellt engagemang. De senaste årens vändor kring distansundervisning och dess påfrestningar speglar en traditionell studentkår, upptagen av studentfackliga frågor snarare än ett bredare samhällsengagemang.
Lars Jonung beskriver återkommande vissa studenter från 1968 som drivande av ett ”korståg”. I dag kan det knappast sägas att studenter har några korstågsvisioner om sin plats i samhället. Är vi studenter underkuvade? Lars Jonung ger sitt liberala svar på frågan:
– Jag skulle inte säga att man är underkuvad, utan snarare integrerad. Man är en del av samhället.
Kim Salomon framhåller en annan aspekt där studenttillvaron förändrats:
– Man var inte lika bunden av sina studier som man är idag. Det är en skillnad. Det handlade inte om att bli klar med studierna så snabbt som möjligt då, utan man hade mer tid.
I ett avseende är studenter, som Lars Jonung menar, mer integrerade med samhället. Å andra sidan är man mindre riktad mot politiken och mer, som Kim Salomon antyder, mot karriären.
Om studentfrågorna än en gång kommer politiseras återstår att se.
