För drygt 90 år sedan benådade staten fattiga lärjungar. I dag jagar man lånesmitare med blåslampa.
Året är 1897. I Carl von Linnés hemsocken Stenbrohult tvingas lantbrukaren Johan Ahlberg avbryta arbetsdagen i förtid. Hans fru ska föda parets femte barn. Förlossningen går bra och ut kommer en pojke som döps till Hjalmar Oskar Ahlberg. Han växer upp med föräldrarna, som efter honom får ytterligare åtta barn. Efter den sexåriga folkskolan måste han liksom sina syskon bidra till familjens uppehälle genom arbete i torvmossar, vid sågverk och som rallare. Trots familjens svaga ekonomi och faderns bristande förståelse bär han på en innerlig önskan: att få studera. Vid 17 års ålder erbjuds Hjalmar Ahlberg att delta i en vinterkurs på en folkhögskola. Han går till postsparbanken, tar ut sitt samlade kapital på 36 kronor och beger sig till skolan. Efter deltagande i ytterligare en vinterkurs blir han antagen till första klass vid Växjö folkskoleseminarium. Penningbekymret gör sig emellertid påmint och studierna måste avbrytas. I stället börjar han på sin vapentjänstgöring.
När värnplikten slutförts återupptar Hjalmar Ahlberg sina studier under svåra ekonomiska förhållanden. Maten blir enkel, bostaden den billigaste möjliga och på ferierna arbetar han i hemmets närhet. I början av år 1919 kommer ett kungörande från staten om räntefria studielån. Hjalmar Ahlberg går till skolans rektor och ber om vitsord till en ansökan. Rektorn beskriver honom som en ”mycket god begåvning”, limmar igen kuvertet och skickar det mot huvudstaden. Den 19 juni samma år sitter Hans Kungliga Majestät Gustaf V vid sitt skrivbord i Stockholms slott. Med rikets ”ynnest och nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig” fattar han stålpennan och ritar sin namnteckning på dokumentet som kungör Svea rikes införande av studiestödet. Gustaf V beskriver satsningen som en möjlighet för begåvade, men fattiga, lärjungar att få bedriva högre studier. I dokumentet står en lista med de 81 personer som beviljas studielån. Överst på listan är Hjalmar Ahlberg som blir Sveriges första studielåntagare. Med denna hjälp kan han utan svårigheter fullfölja sina studier fram till folkskollärarexamen våren 1921.
Drygt 90 år senare sitter Emmy Jonsson på sin kontorsstol med benen i kors. Hon rättar till sina mockasinliknande raggsockor och ler.
– Jag visste allt om honom. Längd, ålder, ögonfärg och smeknamn. Jag visste till och med vilka porrsajter han brukade surfa på. Allt utom adressen.
Emmy Jonsson jobbar på CSN:s kontor i Kalmar. Hennes arbetsuppgift är att söka upp före detta studenter som flyttat utomlands och inte har skött sina avbetalningar.
– Vissa håller sig undan med flit, medan andra byter adress och helt enkelt glömmer att rapportera in den till staten.
I dag finns det cirka 59 000 svenskar med studielån i utlandet. Sammanlagt uppgår deras skulder till drygt tolv miljarder kronor – en summa som hade kunnat finansiera Saab-affären fyra gånger om.
Författarinnan Moa Martinsson, vars föräldrar var fattiga arbetare, avlider år 1964. På egen hand har hon byggt upp ett författarskap som ska komma att hyllas som ett av svensk litteraturs största. Hennes klassresa visar sig dock vara ett lysande undantag. En studiehjälpsutredning, ledd av statsrådsberedningens byråchef Olof Palme, fastslår att studenter med rika föräldrar är kraftigt överrepresenterade på universitet och högskolor landet runt.
Riksdagen beslutar därför att göra en reform. De två myndigheterna Studiehjälpsnämnden och Garantilånenämnden slås ihop och bildar CSN. För högre studier får nu studenterna rätt till en återbetalningsfri bidragsdel på 875 kronor per termin och en lånedel på 2 625 kronor. Målet är att de studerande ska kunna bli ekonomiskt fristående från sina föräldrar.
Reglerna för återbetalning anpassas till förmågan att betala, baserat på inkomst och förmögenhet. Om lånet inte är betalat före pensionsåldern skrivs det av.
Det nya, allmänna studiestödssystemet får starkt fäste ute i stugorna. Ingen verkar bestrida fördelarna med att alla ungdomar får chansen att utbilda sig efter den obligatoriska skolgången. Men det skall komma att kosta.
Det skämtas vilt i kafeterian. Medarbetarna på CSN:s kontor i Kalmar har fredagsfika och humöret är på topp. Myndigheten ser sig som en av landets mest trivsamma att arbeta på.
I ett informationsblad som förra året skickades till utbildningsutskottet stoltserade CSN med hur de hade utvecklats till att bli en av statsförvaltningens mest effektiva avdelningar. De uppger att den genomsnittliga tiden för handläggning av en ansökan ligger på tre dagar och 79 procent av alla ansökningar beslutas inom en vecka. Nio av tio telefonkunder sägs sig vara nöjda med bemötandet.
Så har det dock inte alltid varit. År 1997 inför regeringen både Kunskapslyftet och det särskilda utbildningsbidraget för arbetslösa. Det betyder att allt fler får möjligheten att studera vid högskolor och universitet. I ett nafs får CSN 170 000 nya kunder – en ökning med 40 procent av antal ansökningar att pröva. Personalstyrkan utökas marginellt, samtidigt som antal skolor och utbildningsplatser ökar vilket resulterar i ännu fler ärenden.
Situationen blir genast ohållbar. Bara ett fåtal ärenden blir klara inom tre veckors tid och relativt enkla ärenden kan dröja upp till sju veckor att handlägga. Personalen får kämpa hårt för att över huvud taget få ut pengar till de studerande. Vid denna tidpunkt går det bara att ringa till handläggarna två timmar om dagen. I slutet av april 1998 lyckas en kvinna nå CSN via telefon. Hon berättar att det ligger en bomb på kontoret på Kungsgatan i Göteborg. Innan hon avslutar samtalet uttrycker hon sitt missnöje över hur hon blivit behandlad av en av cheferna. Polisen hinner snabbt till platsen och genomsöker hela bygget. Ingen bomb hittas, men CSN:s regionchef Björn Källén tycker att situationen börjar bli obehaglig. Han menar att hotet bara är en del av en allt kärvare vardag för myndighetens anställda.
– Läget är mer ansträngt än tidigare. Det känns helt ohållbart i dag, säger han till Göteborgs-Posten.
Det går så långt att regeringen funderar på om bankerna ska få betala ut pengar i förskott till studerande, utan att studiemedel är beviljat.
Justitieombudsmannen får in fler anmälningar mot CSN än någonsin. Trycket är hårt från medier, studerandeorganisationer och politiker. Samtidigt skakas myndigheten av inre konflikter.
I medierna framgår det att var tredje handläggare har sökt vård på grund av den höga arbetsbelastningen. Detta tillsammans med studenternas kritik gör att hela myndighetens existens ifrågasätts.
Kerstin Borg Wallin är CSN:s generaldirektör. I en broschyr om myndighetens service svarar hon på frågan varför många har kvar den gamla bilden av CSN som en myndighet med dålig service.
– Vi har haft en lång relation till många av våra kunder. Flera som har den negativa bilden av oss studerade när vi inte skötte våra uppdrag tillräckligt bra. I dag är de flesta i den gruppen återbetalare. De har inte längre samma behov av vår service.
Men CSN är i behov av dem.
Cirka 20 000 har inte uppgett adress till CSN, vilket gör att man inte kan kräva dem på pengarna. Detta faktum är för CSN ingen nyhet, men ingen kraftsamling görs förrän Riksrevisionen, som har i uppdrag att granska den statliga verksamheten, kommer med ett larm under slutet av 2008.
Riksrevisionens rapport som lämnas till riksdagen riktar hård kritik mot CSN:s förmåga att driva in skulder från utlandssvenskar. Skulder på tre miljarder kronor riskerar att skrivas av inom fem år.
Några meter från de fredagsfikande medarbetarna i kafeterian på CSN:s kontor i Kalmar sitter en reslig man vid namn Magnus Höggren.
– Adressutredare är vi egentligen, men vissa kallar oss spioner eller detektiver, det är vilket som, säger han.
På frågan varför de har startat en storoffensiv mot de utländska smitarna svarar Magnus Höggren att det är en principsak.
– Vi vill att alla låntagare och skattebetalare ska kunna känna att det inte finns några kryphål. Att det är rättvist helt enkelt.
Under det senaste året har de funnit adresser till cirka 4 000 personer i utlandet. Tillsammans är de skyldiga nästan 600 miljoner kronor.
– Vi hittade bland annat en kvinna i England, då vi fann en annons om att hon skulle sälja sin lägenhet. Då fick vi en adress till hennes konstmuseum. När vi skickade fakturan betalade hon allt på ett bräde, 383 000 kronor. Den skulden hade legat obetald sedan 1991.
Men långt ifrån alla är villiga att återgälda lånen. I sådana fall tar CSN kontakt med inkassobolaget Intrum Justitia som driver in skulderna.
– De kan gå och knacka på dörren eller tala med grannarna, men jag vet faktiskt inte exakt hur de jobbar, säger Magnus Höggren som alltså är ansvarig för verksamheten.
Sökandet börjar med en enkel googling eller via kontakter med utländska myndigheter. Sociala medier är ett sätt att lokalisera folk.
– Har man till exempel en öppen profil på Facebook är det lätt att skaffa sig en bild av var personen befinner sig.
Man har även kontaktat detektiver utomlands. Två personer i Australien jobbar just nu med att söka upp folk, likadant är det i Grekland. Annars satsas det mest på Sveriges grannländer och de norra delarna av Europa.
– Vi utgår från olika kriterier när vi prioriterar fallen. Först och främst handlar det om vilka länder det gäller, sedan spelar skuldstorleken roll också. Och även personer som är på väg att nå en ålder då skulderna är på väg att avskrivas.
Vilket är det bästa sättet om man vill slippa undan betalningen?
– Då bör man befinna sig på en båt någonstans och sakna fast adress.
Det finns inget direkt sätt att utbilda sig till CSN-detektiv. Magnus Höggren själv är civilekonom och halkade in av en slump. De andra medarbetarna har vitt skilda bakgrunder. Vissa har högskoleutbildning, andra inte.
– Viktigast är att man är idérik, fantasirik och har internetvana.
Från och med våren 2009 gav man samtliga återbetalningshandläggare som extra uppgift att söka adresser. Och ytterligare en stab på femton personer anställdes – med enda arbetsuppgift att spåra upp smitare.
Upptrappningen av sökandet har fått stort medialt utrymme, vilket CSN hoppas kunna fungera i förebyggande syfte. De vill att ryktet ska sprida sig till utlandssvenskarna med stora skulder.
– Vi vill ge en bild av att det inte ska gå att komma undan.
Magnus Höggren ser dock inga möjligheter att lyckas dra in alla skulder.
– Vi är medvetna om att vi inte kommer hitta alla och få in alla pengar.
Spionsatsningen är alltså ett budskap till utlandssvenskarna om att det inte skall gå att smita. Det är uppenbart att 2000-talet har handlat om en åtstramning från statens sida. Från att återbetalningen varit fyra procent av den totala inkomsten ändrade man denna till att inbegripa den totala summan vid studiereformen år 2001.
Från och med nästa år kommer fribeloppet för jobb vid sidan om studierna att höjas till 137 000 kronor över två terminer. Efter skatt, tillsammans med fullt studiemedel, blir det cirka 175 000 kronor – ungefär lika mycket som en svensk medelinkomsttagare tjänar.
En valfrihet för studenterna kan tyckas, men också ett erkännande att det inte går att klara sig på studiemedlet. Man vill helt enkelt inte låna ut så mycket pengar att studenterna kan ha sina studier som enda sysselsättning. Samtidigt ville den studiesociala kommittén sänka perioden med studiemedel från sex till fyra år.
För några veckor sedan gav högskoleministern Tobias Krantz (FP) Högskoleverket i uppdrag att utreda det akademiska innehållet i kurser han valde att benämna som ”hobbykurser”. Enskilda kurser som inte leder till någon examen. Kanske är det så att utbildning i dag enbart ska handla om att ställa studenterna till arbetsmarknadens förfogande, så snabbt som bara möjligt?
Detta är en verklighet långt från de fattiga lärjungarnas år 1919. På den tiden var de helt beroende av statens stöd. Med de nya, hårdare tagen och alla åtstramningar kan dagens studenter omöjligt känna en tacksamhetsskuld till CSN som kan mäta sig med Hjalmar Ahlbergs dito till Hans Kungliga Majestät Gustaf V.
Den 16 februari 2010 publiceras en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Skenbosättningar kostar CSN miljardbelopp varje år”. CSN:s generaldirektör Kerstin Borg Wallin argumenterar för att lagstiftningen måste ändras för att komma åt smitarna.
”Kraven bör skärpas mot återbetalare som lämnar oriktiga adressuppgifter. I dag har CSN inga sanktionsmöjligheter mot personer som skenbosätter sig. Dessutom bör CSN även få möjlighet att säga upp hela studielånet till betalning, i dag går det bara att säga upp förfallna årsbelopp”, skriver hon.
Ytterligare tio detektiver skall anställas. Det framgår inte vilken kompetens de kommer att ha.
Detektiverna ska nu satsa extra för att få tag på de personer som lånade under 1990-talet – samma grupp som Kerstin Borg Wallin själv erkände var missnöjda med CSN:s service. Förr i tiden tycktes det vara omöjligt att få tag på CSN, i dag är det ombytta roller.
Emmy Jonsson är tjugo år gammal. Hon gick ut gymnasiet förra året, sedan läste hon lite strökurser innan hon fick jobb på CSN.
– Jag trivs bra här. Från början visste jag inte vad jobbet innebar, men nu har jag lärt mig det mesta. Sedan jag började har jag spårat ungefär 200 personer.
Vissa personer hittar hon genom en enkel sökning i det aktuella landets telefonkatalog. Andra kan ta flera veckor att lokalisera.
– Mannen vars porrvanor jag berättade om har jag ringat in totalt. Det finns en liten yta i en stadsdel i London där jag vet att han bor, men det är omöjligt att finna adressen. Snacka om frustrerande.
Hon rättar till sina mockasinliknande raggsockor igen, vänder sig mot skärmen och fortsätter sitt spanande efter de tolv bortsprungna miljarderna.
