Doktorandernas forskning beskrivs ofta som central för universitetet. Men den inställningen märks inte vid naturvetenskapliga fakulteten, som fortsätter att finansiera en stor del av doktorandtjänsterna med otrygga utbildningsbidrag.
Det menar frilansskribenten Spoke Wintersparv.
När The Times Higher Education i höstas publicerade sin årliga rankning av världens 200 främsta universitet hade Lunds universitet klättrat i placeringar för fjärde året i rad. Dessa framstående resultat är mycket glädjande och helt i linje med universitetsledningens intentioner att inneha en ledande ställning på såväl den nationella arenan som den internationella.
I denna strävan understryks, i ett policydokument från 2006, dels vikten av en kvalitativ grundutbildning, dels utbildningen på forskarnivå som en förutsättning för att skapa vidare utveckling och framtida konkurrenskraft.
I samma dokument framhålls doktorandernas forskning som en väsentlig del av den sammantagna forskningen vid Lunds universitet, och i valet mellan utbildningsbidrag och anställning som studiefinansiering för studerande på forskarutbildningen, ska det senare alternativet eftersträvas. Detta är bra och, i längden, det enda rimliga. Måhända skapar utbildningsbidraget ekonomiska förutsättningar för en bredd inom grundforskningen, men för den enskilda doktoranden innebär det en rad nackdelar, och frågan vad det gör för kvaliteten i verksamheten i ett längre perspektiv är inte obefogad. Denna mening tycks dessvärre inte delas av naturvetenskapliga fakulteten.
Storleken på utbildningsbidraget uppgick i januari 2009 till 15 500 kronor i månaden. Bidraget är skattepliktigt, men balansen mellan skyldighet och rättighet är besvärande sned. Som pensionsgrundande inkomst kvalificerar det endast delvis; bidraget ligger till grund för inkomst- och premiepension, men inte för tjänstepension. Det utgör inte underlag för sjukpenning, och som doktorand med utbildningsbidrag har man inte tillgång till någon arbetslöshetskassa. Därtill är arbetsskadedelen av försäkringsskyddet betydligt sämre än den heltäckande arbetsskadeförsäkringen för statligt anställda. Ett olycksfall i arbetet ersätts således inte av arbetsgivaren.
Därför är det ett viktigt ställningstagande som Lunds universitet har gjort genom sitt policydokument, och av samma anledningar är det anmärkningsvärt att den naturvetenskapliga fakulteten har som praxis att, med ett fåtal undantag, använda utbildningsbidrag som finansieringsform under de inledande 18 månaderna för nyantagna doktorander.
När jag tar kontakt med en företrädare för fakulteten, uppges anledningen vara strikt ekonomisk.
På frågan huruvida den rådande finansieringsmodellen kan resultera i att duktiga och drivna kandidater söker sig till andra lärosäten som erbjuder bättre ekonomiska villkor, får jag veta att detta inte betraktas som något problem, då antalet ansökningar till utlysta doktorandtjänster är mycket högt. Detta ska sättas i relation till ett dokument signerat Torbjörn von Schantz, dekan på naturvetenskapliga fakulteten, i vilket han fastslår att en av utmaningarna för fakulteten är att locka unga forskare. Jag menar att ambitionen att lyckas med detta är låg, och att det är tvetydiga signaler man sänder när man som standardförfarande erbjuder minimivillkor, med invändningen att tjänsten utan vidare kan tillsättas med nästa i högen av sökande.
Det är ett cyniskt förhållningssätt till dem som man i olika skrivelser lyfter fram som en central del av verksamheten.
Om doktorander och den forskning som de bedriver är så bärande för universitetet, är frågan högst rimlig varför naturvetenskapliga fakulteten konsekvent väljer att prioritera dessa så lågt. Om Lunds universitet anser att det är en tillräckligt angelägen fråga för att tas upp i ett policydokument, är det dessutom anmärkningsvärt att man har låtit ett konsekvent försummande av centralt stipulerade föreskrifter bero.
Om naturvetenskapliga fakulteten menar allvar med att doktorandernas forskning är en väsentlig del av verksamheten kan man inte fortsätta att ställa personerna som driver den verksamheten framåt utanför samhällets sociala skyddsnät. Om naturvetenskapliga fakulteten ska kunna leva upp till den standard som omvärlden anser att man har kan man inte låta kortsiktiga, ekonomiska intressen styra.
Det är hög tid att omsätta mål och intentioner i praktiken. De högtidliga formuleringarnas tid var i går. De långsiktiga framtidsperspektiven börjar i dag.
Läs dekan Torbjörn von Schantzs svar
”Färre doktorander om alla skulle anställas direkt”
Frilansskribent
