Högre utbildning verkar vara en ickefråga i valet – trots statligt styre. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Nicolas Jendi skriver om universitetens plats i valrörelsen.
Snart går vi till val, och mycket har utlovats. Bland samtal och debatter om klimatomställning, reform av rättsväsendet, och massiva projekt inom integration och elförsörjning är dock universitetspolitiken frånvarande. Att statliga institutioner som formar och bildar hundratusentals medborgare om året inte har en större roll i det politiska samtalet kan tyckas märkligt, men möjligen måste det vara så.
Att massdemokratin med dess korta tidshorisonter, ideologiska färgning och populistiska spasmer är svårförenlig med en urgammal tradition av akademisk självständighet är kanske inte så konstigt. Trots den utspridda, och av allt att döma gedigna respekten för den akademiska friheten är det ett oundvikligt faktum att högre utbildning i Sverige är en statlig angelägenhet och således även en demokratisk. De statliga universiteten nödvändiggör en balansgång mellan respekten för akademins självständighet och samhällets berättigade förväntningar.
Att universiteten och högskolorna ska vara självständiga från politiska påtryckningar är en förutsättning för det bildningsideal vi ärvt från upplysningstiden, och som är så viktigt för det vi kallar liberal demokrati. Att ett starkt politiskt inflytande utgör ett hot mot den akademiska friheten är välkänt, och få partier vill synas att utgöra detta hot.
Givet ett statligt system för högre utbildning kan dock även avsaknaden av politiskt intresse utgöra en fara för den akademiska friheten. Demokratin är i Sverige den slutgiltiga granskningsmakten och det som politiken inte belyser, granskas inte heller. Så länge akademin underlåtes att exponeras för väljarnas granskande blick överlämnas den till en tyst och obestridd byråkrati.
Att de folkvalda drar sig för att politisera universiteten kan göra det svårt för studenter och anställda att utkräva ansvar från universitetens styrning och relevanta myndigheter. När svåra avvägningar om distansundervisning genomfördes på landets lärosäten uteblev ofta dialogen mellan de berörda studenterna och beslutsfattarna. Utan allmänhetens uppmärksamhet och engagemang är möjligheterna till överklagande av beslut begränsad.
Stora administrativa institutioner är inte kända för att vara lyhörda, och inför de utbildningspolitiska frågorna är det svårt för den enskilde studenten eller anställda göra sin röst hörd. Utan väljarkårens engagerade blick förblir detta fallet. Vi förutsätter att hela statsapparaten gynnas av slutgiltiga granskningsmakten som folkstyret utgör, varför vore detta inte fallet för den högre utbildningen? Att en institution som spelar en så avgörande roll för landet och för individen undgår den slutgiltiga granskningen kan knappast vara önskvärt.
