Lundagård inleder en samtalsserie med politiskt engagerade forskare. Först ut är Victor Pressfeldt, doktorand i historia, Twitterdebattör och oberoende vänsterintellektuell.
”Doktorand i historia, LU: forskar om nyliberalism (och miljö). Frilansar och fotar”, står det i Victor Pressfeldts Twitterbio.
Få på Twitter har nog undgått honom. En profil med yvigt hår och skägg som jämt och ständigt skriver om det förflutna och nuet. Ämnena sträcker sig vitt och brett från nyliberalism till skolpolitik, kärnkraft, klimatfrågor och högerextremism.
Samtidigt handlar akademikeryrket idag om att veta sina anspråk. Forskare är specialister och försiktiga med vilka områden som de uttalar sig om. Att hålla sig till sin alldeles egen bevandrade och utforskade väg – det är vad som ger ens ord tyngd.
Victor Pressfeldts Twitterkonto vet inga sådana begränsningar.
Det är eftermiddag och han sitter på ett stillsamt Ariman. Jazz spelas i bakgrunden, solen grumlas av fönsterna och framför sig har han en kopp kaffe. Han har nyligen stigit av nattåget från Berlin där han har deltagit i en forskarkonferens.
Han gnuggar sig i ögonen.
Nu har jag insett att det inte riktigt går att forska på det breda sättet.
Victor Pressfeldt är doktorand på en avhandling om nyliberalismen – den ekonomiska skola och det tankesätt som har växt sig stort sedan 1980-talet.
– Först var jag intresserad av varför nyliberalt tänkande – något som jag kanske inte kunde definiera så bra när jag började 2013 – eller marknadstänkande i stort, trätt in i nästan alla sfärer av samhället. Hur kan man få grepp om hur det hände? säger han.
– Nu har jag insett att det inte riktigt går att forska på det breda sättet och det borde någon kanske ha sagt till mig. Jag har ändrat mycket sedan dess.
Twitterkontot sträcker sig längre tillbaka än avhandlingen. Det har han haft sedan 2009 och följarskaran närmar sig femtontusen. Häromdagen räknande han på saken och kom fram till att han har ett genomsnitt på 30 tweets om dagen.
– Tanken var aldrig att det skulle bli en stor grej. Jag har aldrig filtrerat mig själv på Twitter utan jag skriver mycket vad jag tycker. Min profil är som att befinna sig i mitt vardagsrum och i mitt huvud samtidigt och det har fungerat. Folk tycker om att läsa det, säger Victor Pressfeldt.
Varför tror du att folk uppskattar det?
– Kanske för att jag inte håller mig till den traditionella forskarrollen.
Frågan studsar mellan väggarna på Ariman: vad är detta för alternativ forskarroll som Victor Pressfeldt verkar bekänna sig till?
Victor Pressfeldt skriver i en forskartradition med rötter i efterkrigstiden och från den bär han med sig oviljan att helt entydigt separera politik och forskning. Han identifierar sig som ”definitivt vänster” men fri från partitillhörighet och förklarar att Michel Foucault är hans främsta förebild.
– Michel Foucault transcenderade forskar- och aktivistrollen. Jag drivs definitivt av samma sorts idé. I det avseendet tycker jag inte bara att det är okej att överbrygga roller mellan att påverka samhället och beskriva det – det är kanske rentav bra.
Han tar en klunk kaffe och fortsätter:
– Man kan kanske inte vara hur neutral som helst inför de fenomen som man upplever dåliga? Möjligtvis finns det en moralisk skyldighet att försöka göra något åt det, även om det bara är att beskriva ”hur vi kom hit”.
Så vem är du på Twitter?
– Jag är mig själv på Twitter; jag är det transcenderande subjektet, säger han och skrattar till.
– Jag har ett ben, en fot och ett finger i varje av alla roller. Forskare, journalist, debattör. Det enda jag inte är där, det är den privata Victor, säger han.
Det var nog första gången som jag miste kontrollen över bilden av mig själv.
En poäng med Twitter, som Victor Pressfeldt ser, är snabbheten. Till skillnad från dagstidningar eller traditionell media kan han twittra i realtid.
– Ingen kommer ihåg vad som sades i Aktuellt eller Agenda efter en vecka så därför måste saker ut direkt. Twitter passar bra för att kommentera något när det händer.
Men Twitter har också haft sina nackdelar. Man hamnar i en utsatt position. Victor Pressfeldt utsätts återkommande för hot och hat och han berättar om en händelse i våras i samband med att Ryssland invaderade Ukraina.
– Det var i visst mån bråk med samma twittermotståndare som vanligt. Vi hade olika analyser av vad som ledde fram till kriget. Jag bar med mig en vänsterrealism i min analys men jag blev uthängd för att Putinkramare och det tyckte jag var obehagligt. Det var nog första gången som jag miste kontrollen över bilden av mig själv, säger han.
Victor Pressfeldt menar att diskussionen försköts till grumliga marker. Sanningen försvann från samtalet.
– Alla tidningar upprepade bara begreppet ”narrativ” och det spelade ingen som vad som var sant eller falsk – vad som spelade roll var vem som spred rätt eller fel narrativ, säger han.
– Jag blev perplex över det. Jag är på sätt och vis ett ”fan” av postmodernistisk och poststrukturalistisk teori, men plötsligt upplevde jag att debatten blev helt ultrapostmodern.
I dag närmar han sig slutfasen av sin avhandling; den håller på att färdigställas och han väntar sig disputation till hösten… Eller våren.
Det är känsligt.
Hur tror du att din avhandling kommer tas emot?
Fotograf: Alexandra Roslund
– Jag tror den kommer lusläsas av mina kritiker. Jag har redan näringslivets ögon på mig, inte minst från Timbro. Det har jag med mig när jag skriver och därför måste jag vara mer noggrann.
Tvingas du skärpas i din forskning på grund av din mediala roll?
– Ja, jag kan inte vara lika slängig. Det tar tid att jobba så.
Men vid det här laget är detta något som Victor Pressfeldt har vant sig vid.
– Det är många som har försökt lägga ner tid på att hitta graverande Tweets från mig. De har verkligen lagt resurser på det, säger han.
30 Tweets om dagen sedan 2009. Det är ett digert spår som Victor Pressfeldt har lämnat efter sig.
Ångrar du något som du har skrivit?
– Jag har ju skrivit faktafel som jag har skämts över.
Men det är väl en annan sak?
Han blir tyst en lång stund.
– Det är en bra fråga. Det måste jag ju ha gjort eftersom jag har ju utvecklats mycket politiskt, börjar han innan tystnaden infaller sig igen.
– Jag skulle nog kunna förstå varför jag har haft vissa åsikter där och då. Men jag har aldrig stött på någonting som jag har skämts för att jag har skrivit, fortsätter han.
Victor Pressfeldt dricker upp kaffet och tackar för sig. Lundagård lämnar kaféet och det dröjer inte många minuter innan den första tweeten kommer upp. En tjänsteman från Sverigedemokraterna har uppmanat till firande av Nazitysklands anfall av Polen och Victor Pressfeldt är på bollen.
