Hollywood har insett att sagornas värld inte skiljer på liten och stor. Inför premiären av Tim Burtons film Alice i underlandet försöker Lundagård ta reda på när vi egentligen började göra skillnad på individer.
Tim Burtons kommande film är baserad på Lewis Carrolls populära barnböcker. Via ett kaninhål finner Alice en värld som saknar både logik och mening. Att läsa böckerna om Alice är som att falla rakt ner i en värld av narrativa förvridningar. Ett drömlandskap av Salvador Dali men med ord.
Virginia Woolf förkastade idén om att det skulle vara böcker för barn. Snarare talade hon om böcker där vuxen blir barn igen. Detta snart 100-åriga litterära argument reflekterar inte bara dåtid och samtid utan också en nalkande framtid.
Det har hänt något i filmvärlden. Familjefilmerna sköljer över oss likt jättevågor. The Lord of The Rings, Nim’s Island, Shark Tale, Up och Ratatouille är bara några i raden av filmer som roar både 12-åringen själv och dennes mamma och pappa. Samtidigt frågar sig oroliga föräldrar ”kan mitt barn se Harry Potter?”. När började vi definiera vad som är barnvänligt och vad som inte är det?
Jag undrar, om man bör lära barn på fem á sex år, att det finns människor, som smickra och ljuga för att draga fördel därav.
Så skriver Jean-Jaques Rousseau år 1762 i Emile eller Om uppfostran. Upplysningstiden medförde nya kategoriseringar och nya gränser. Man började tala om vad som var passande för barn. Vuxenboken Robinson Crusoe censurerades till en barnbok som skulle upplysa utanför skolbänken.
Rousseau drog på gott och ont hårda linjer för vad ett barn skulle vara och hur det skulle bemötas. Barn blev helt plötsligt egna individer och man började tala om vad som var passande för barn.
En liknande typ av kategorisering av vad som var passande för barn respektive vuxen ägde rum i efterkrigstidens Hollywood. Jon Lewis beskriver i American Film: A History hur tv i efterkrigstidens USA var gratis. För att vinna tillbaka publiken till biograferna lovade MPAA, Motion Picture Association of America, bland annat att göra det lättare för filmskapare att nischa sig. Ett steg mot detta var det system av filmklassificering som till viss del används än i dag.
Kategorierna G (General Audience), M (Mature Audience), R (Restricted) och X (16-års gräns) skapades. Man ville tillfredsställa den generella publiken och de yngre. Disney fick axla rollen och filmer som Mary Poppins dök upp på biograferna.
Disney censurerade Askungen som upplysningen en gång gjorde med Robinson Crusoe för att hålla sig inom sin nisch. I originalversionen av Askungen skär den elaka styvsystern av en bit från sin häl för att få ner foten i glasskon. I filmen syns varken kniv eller blod. I sin ambition att ställa sig nära barnet hamnade Disney i stället någon annanstans.
Långt senare, den 11 september 2001, rasar två torn samman på andra sidan Atlanten. Innan dess hade den mest inkomstbringande genren varit actionfilmen.
– Efter 11 september var det inte politiskt gångbart att visa filmer som Independence Day där Empire State Building raseras av marsianer. Man var tvungen att klippa bort scener ur Sum of All Fears och Collateral Damage då de ansågs vara för känsliga, säger Erik Hedling, professor i filmvetenskap vid Lunds universitet.
Erik Hedling beskriver tiden efter som actionfilmens nedgång.
– Filmbolagen förlorade den viktiga gruppen tonårspojkar som ofta tilltalas av actionfilmer. De ville få tillbaka familjen till biograferna. Peter Jacksons The Lord of The Rings kom precis rätt i tiden. De små barnliknande hobbitarna tilltalade barnpubliken medan de vuxna såg en annan historia.
tim burton vet hur man ska locka familjen till biograferna. Han låter Kalle träda in i chokladfabrikens absurda och barnsliga innanmäte samtidigt som fabrikören Willy Wonka tampas med en dålig relation till sin pappa. Det finns inga regelrätta barn eller vuxna, det viktiga är att alla har en anledning till sin existens och sina handlingar.
Tim Burton har blivit den moderna sagans okrönte härskare, en avlägsen släkting till bröderna Grimm. Han är en av dem i Hollywood som tillåts prägla sina filmer och tänja på gränserna och skapar ständigt motsatsen till Disney. Frankenweenie är ett bevis på att det inte slutar här. Tim Burton är i full gång med att producera den nya versionen av filmen som Disney censurerade år 1984 för att den inte ansågs barnvänlig nog. Den svartvita produktionen är en skruvad version på klassikern Frankensteins monster där en pojke återupplivar sin döda hund.
Hollywoods gothpappa närmar sig ett tankesätt som existerade innan upplysningen där människan var mindre benägen att se ålder som ett skiljetecken. Filmvärlden börjar inse att ingenting blir bättre av att försköna, inte ens för de som är lite yngre. Frågan är om det faktiskt är världen som förändras eller om det är Tim Burton som är skicklig på att hitta det som tilltalar alla åldrar?
Illustration: Jimmy Bussenius
