Skyskraporna berättar om rikedom och möjligheter. Men Lundagårds utbyteskrönikör Giulia Kappelin Cingolani ser verklighetens New York sticka hål på romantiken.
Alla som har hängt på sociala medier i sommar har förmodligen hört att nyckeln till en mysig höst är att romantisera ens liv. För mig brukar hösten vara den svåraste perioden på året. Korta dagar, mörka och kalla kvällar och ett evigt längtande efter någonting.
Just i år är det dock inte så svårt att romantisera de kommande månaderna. Den första april i år fick jag reda på att jag hade blivit antagen till att praktisera på Sveriges FN-representation i New York i gruppen för hållbar fred. Och nu sitter jag här, på Manhattan och ser ut mot Midtown från 46:e våningen av representationens stora fönster.
Mitt i den här surrealistiska vardagen som jag försöker vänja mig vid är det trots allt inte så lätt som jag hade trott att romantisera livet här. För när jag går ner från Lexington Avenue till andra avenyn där representationen ligger möts jag dagligen av den hårda amerikanska verkligheten.
Varken New York, eller ens det exklusiva Manhattan, är förskonat från den ekonomiska kris som drabbat USA sedan pandemin. Hemlösheten i New York har de senaste åren nått de högsta nivåerna sedan den stora depressionen 1929. The New Yorker rapporterar att sedan maj i år har mer än 60 000 personer bott minst en natt på ett härbärge för hemlösa. På en dag på Manhattan ser jag fler hemlösa än på en månad hemma i Sverige. Fattigdomen är skrämmande, den kryper in under skinnet och känns helt obegriplig i all rikedom.
Forskning visar att den främsta orsaken till hemlöshet är bristen på bostäder till överkomliga priser. Allt är dyrt i New York just nu och att hyra lägenhet eller bara ett rum äter upp en jättestor del av en vanlig inkomst. Jag och de andra oavlönade praktikanterna har haft tur, men vi tillhör ju en privilegierad grupp. Ändå betalar ingen av oss mindre än 1 200 dollar (ca 13 000 kronor) för ett rum.
Men så är New York, fullt av motsägelser och orättvisor som tar tid att vänja sig vid. Det kapitalistiska amerikanska systemet är som en konstant käftsmäll för socialistiska europeer. Samtidigt som jag försöker sätta fingret på den här stadens dragningskraft tittar jag mig omkring och känner mig ofta som i en film. Skyskraporna, dofterna, människorna, ljuden, den mystiska röken från underjorden. Jag har nog inte riktigt landat än.
