Sex, smärta och kärlek

Normer för sexualitet och relationer utgör snäva ramar. Lundagård har träffat tre personer som på olika sätt befinner sig utanför dessa ramar för att samtal om sex, kärlek, fördomar och självacceptans.

– Det har tagit jättemånga år för mig att acceptera mig själv. Jag har kämpat med skuldkänslor och med ensamhetskänslor och jag tänker inte hamna där igen.

För sju år sedan, när Corinne Lürén var tjugo, kom hon ut som bisexuell. Men det var först som tjugofemåring som hon kom ut till sina föräldrar, då av misstag. Då bröt de kontakten med Corinne under sex månader. 

Corinne, som idag studerar mänskliga rättigheter vid Lunds universitet, kom med sin familj till Sverige från Venezuela 2009. Grundskoleåren spenderades i olika latinamerikanska länder, där Corinne gick i strikt katolska skolor som delade upp pojkar och flickor. Båda hennes föräldrar är konservativa, och hennes mamma är djupt troende katolik. Föräldrarnas religiösa respektive värdekonservativa övertygelser har stått i vägen för att de ska acceptera Corinnes sexualitet.

Corinne förstod tidigt att hon var attraherad av både tjejer och killar. Hon beskriver uppväxtmiljön i Latinamerika som heteronormativ, en plats som omöjliggjorde utforskandet av en queer sexualitet. I Sverige var det annorlunda. 

– Att vara icke-hetereosexuell här är inte så konstigt. Iallafall finns det mer utrymme att prata om det. Men jag hade inte den friheten hemma. 

Min kärlek till mig själv som var mest avgörande

Familjens heteronormativa värderingar gjorde dock självacceptansen långt ifrån självklar.

– Jag kände mig fel. Jag hade alla dessa känslor och all denna sorg inom mig men jag kunde inte berätta det för någon. Det var väldigt svårt.

Resan till självacceptans var lång, krokig och kantad av ensamhet. Till slut kom hon fram. Trots att hennes föräldrar fortfarande inte vill erkänna att hon är queer, är hon glad att hon kan leva öppet som bisexuell i Sverige. Hade hon stannat i Latinamerika hade hon nog aldrig vågat komma ut, tror Corinne. 

– Jag visste att jag skulle vara ledsen och ha ett tomt hål inom mig om jag inte kunde älska mig själv. Även om mina föräldrar inte accepterade mig, så tror jag att det alltid var min kärlek till mig själv som var mest avgörande. 

Trots att Corinne nu känner sig trygg i sin sexualitet, så finner hon inte alltid stöd från sin omgivning, inte heller där det vore mest självklart. Till och med inom queer-världen hamnar du ofta mellan stolarna som bisexuell, menar Corinne.

Hon har ofta känt att hennes bisexualitet har marginaliserats av lesbiska kvinnor. När hon har använt appar som Tinder och träffat lesbiska så har det hänt att de slutat svara när det framkommit att hon är bisexuell, berättar hon. Det var ett problem även för Corinnes senaste ex-flickvän.

– Hon sa till mig någon gång att det var svårt att acceptera att jag hade haft relationer med killar, hon kände att det var fel.

Relationer med män är inte heller enkla. Corinne menar att killar ofta feltolkar kvinnors bisexualitet.

– Det har mest känts som en fetisch för killar att jag är bisexuell. De ser det mest som en porrfilm, att vi kan ha trekanter och sådant. Jag försöker alltid förklara skillnaden mellan att vara bisexuell och vara poly. Det är något som vissa killar inte fattar.

Samtidigt som tydliga skillnader mellan exempelvis bisexualitet och polyamorositet är viktiga för Corinne, för att inte känna sig missförstådd, så påpekar hon att hennes sexualitet är flytande och inte linjär.

– Det är mer som ett pariserhjul än som ett streck. Man kan hamna var som helst i cirkeln. Det finns ingen början eller slut.

Min kärlek försvinner inte

Den före detta lundastudenten Marie, som egentligen heter något annat, är, precis som Corinne, bisexuell. För henne har det dock aldrig känts som ett problem att vara bisexuell. Särskilt som tjej är det alltid lättare och mer accepterat att experimentera. Många tjejer utforskar att vara med andra tjejer, menar hon.

Att behöva kämpa för att få lov att vara sig själv är inte något som är begränsat till ens sexuella läggning. Hur man föredrar att utöva sin sexualitet, eller hur många människor man är kär i åt gången, är också saker som kan få en att behöva vada genom fördomar.

Marie är, olikt Corinne, faktiskt polyamorös. För detta har hon upplevt mycket fördomar. Marie beskriver sin innebörd av polyamori som att hon kan älska mer än en person, och ha flera kärleksförhållanden samtidigt. 

– Jag har aldrig riktigt förstått varför jag måste hitta någon och sen vara med den hela mitt liv.

Fördomarna handlar framförallt om missförstånd kring vad polyamori är, menar Marie. 

– Det är inte som att jag eller andra i poly-samhället vill ligga med vem som helst eller att vi är otrogna, som väldigt många tror. Det är mer att jag kanske träffar någon, och sen om tio år kanske jag träffar någon annan. Min kärlek försvinner inte för att jag träffar en ny. Varför ska jag välja?

Monogama personer har svårt att förstå att man kan älska flera personer samtidigt, tror Marie, trots att man exempelvis älskar alla sina familjemedlemmar eller har flera vänner som man älskar samtidigt. Samhället säger att man ska leva med en partner, och hon tror att få överhuvudtaget har hört talas om polyamori. Det är helt enkelt inte något som man pratar om.

Det är eufori, smärtan blir till njutning.

En annan del av Maries sexualitet som hon har svårt att vara helt öppen med är att hon håller på med BDSM. Det var när Marie var 19 år och tillsammans med sin “första stora kärlek” som hon för första gången utforskade BDSM. Hennes partner föreslog att de skulle använda sig av ett bälte i sängen, och efter det fick Marie mersmak. Hon började läsa på om BDSM, och pratade med vänner som hon visste var insatta. Lockelsen blev så småningom för stor för att hålla sig borta. 

– Det är euforin när man ligger där och har blivit slagen gul och blå, och smärtan blir till njutning. Då känner man sig glad och lycklig, säger hon.

Även om det finns många som är aktiva inom BDSM-kretsar, så är det inte självklart för alla att vara öppna med praktiken. Marie upplever att fördomar hindrar henne från att vara helt öppen med sitt BDSM-utövande, vilket gör att hon valt att vara anonym. Inom subkulturen känner Marie att det däremot finns ett välkomnande och en acceptans som hon inte har mött på samma sätt i andra sammanhang.

Marie tänder framförallt på smärta och förnedring, som i BDSM-praktiserandet får henne att känna sig glad och älskad. Men det handlar inte bara om att ta emot. Hon berättar att hon både är undergiven och dominant, så kallad switch. Men det skiftar beroende på partnerns kön.

– Jag är väldigt dominant med tjejer. Man säger att de som är switch brukar kunna byta ganska fritt, men jag kan inte vara undergiven en tjej. Det hade inte funkat.

Jag gillar inte att använda redskap.

När det gäller just BDSM varierar utövandet väldigt mycket från individ till individ. Det menar juriststudenten Henrik Queckfeldt, som också är involverad i BDSM-scenen.

– Det handlar mer om fetischer. Vissa lever i 24/7-relationer. Vissa har utlevnad [utövande av BDSM, reds.anm.] på fester. Andra gör det bara i sina hem. Det är enormt olika beroende på vem du är och vad du vill göra, men det finns något för alla, säger Henrik.

– Jag gillar inte att använda redskap, utan jag gillar att använda händer i stället.

Det var när Henrik var nyinflyttad i Lund, omkring 2007, som han drogs in i subkulturen av en granne. Grannen undrade om han ville med på en fest och Henrik, som alltid har varit nyfiken, bestämde sig för att tacka ja.

– Jag hängde med som en rent antropologisk grej. Sen har det utvecklats därifrån. Från att gå på fester till att själv anordna fester.

När vi träffar Henrik har han precis kört sin motorcykel genom morgonrusket. Han sträcker fram en naken hand till oss genom ett stort och blött motorcykelställ. 

Fördomen att det skulle vara en viss typ av människa, vilken typ det nu skulle vara, som sysslar med BDSM, är något som Henrik direkt spräcker hål på. Henrik verkar vara precis som vilken kille som helst. Om vi väntade oss mer synliga BDSM-vibbar, så faller det på oss.

– Det är alla sorters människor. Det är din läkare, det är din lärare, din handläggare på Skatteverket. Alla skikt. Det är den arbetslösa som inte hittar jobb. Det finns ingen röd tråd, säger Henrik.

Henrik är likt Marie polyamorös. Han är gift med en kvinna, och utöver sin fru har han tre andra partners. Plus några utlevnadspartners som han träffar på BDSM-fester. Han beskriver det som att det finns väldigt få regler i hans förhållande, vilket krockar hårt med omvärlden.

Mycket av hans fritid går idag åt till sina olika relationer och sitt engagemang i BDSM-scenen, ofta genom att bara träffas och ta det lugnt, gå på bio eller kanske dricka öl. I grund och botten menar Henrik att ett nästan kompromisslöst behov av frihet driver honom.

– Man ska ha friheten att göra vad man vill, och man kan inte äga en annan människa, säger Henrik.

Att BDSM bara skulle handla om själva sexet avfärdar både Marie och Henrik. Det är snarare maktrelationer och tillfredsställelse som står i centrum, och behöver egentligen inte alls vara i ett sexuellt sammanhang.

Marie är, som Henrik, aktiv i olika BDSM-nätverk och berättar en historia om när någon hon träffat genom ett nätverk ville komma hem till henne och städa hennes lägenhet som förnedringsspel. Marie var väldigt entusiastisk – det var ju gratis städhjälp! Hon föreslog till och med att hon skulle hälla ut en påse mjöl på golvet som personen kunde få slicka upp. Tyvärr blev personen en no-show, till Maries stora besvikelse, och lägenheten förblev ostädad. 

Att BDSM till stor del är ett maktspel är inte alltid okomplicerat, understryker både Marie och Henrik. Det är viktigt med mycket kommunikation och förberedelser för att alla ska känna sig trygga. 

Du är hela tiden på gränsen, eller precis över.

Att ha en tydlig kommunikation hela vägen, från innan leken börjar till efter att den är slut, är väldigt viktigt. Trots förberedelser händer det att det går snett. 

– Du är hela tiden på gränsen, eller precis över. Det handlar om att pusha gränserna så det är klart att du kommer hamna över dem. Ibland är det okej, för du gick över en gräns men du klarade det. Men det kan också ha varit bara i den stunden och sen, tre dagar senare, så känns det inte längre lika okej, säger Henrik.

Men ibland kan det hända saker som är svåra att förbise. Marie har själv varit med om att det har gått för långt.

– Det har ju varit vissa fall där jag tyvärr inte har kunnat förlåta. Inte för att de har gjort något medvetet fel, men de har gått över min gräns. I mina ögon borde det aldrig ha hänt.

När en session är färdig kan det vara viktigt att vara nära sin utlevnadspartner på ett annat sätt. Efter att Marie har blivit slagen uppskattar hon att bara umgås med den personen och prata om vad man gillade och inte. Det kallas after care och är något som hon menar att både den dominanta och den undergivna kan behöva.

– Ibland behövs after care i form av mys och te eller film. Ibland kanske man ringer varandra dagen efter för att kolla att allting fortfarande känns bra när det gått lite tid.

Jag vill ju inte ljuga om det här.

Fördomarna om BDSM-utövare är många, upplever Marie. Antingen tror folk att man är ”sjuk i huvudet” eller ”konstig”, eller att man blir misshandlad mot sin vilja. Att ständigt behöva förklara varför man har fullt med blåmärken på kroppen kan vara ansträngande för folk som inte förstår att att man kan njuta av smärta, konstaterar hon.

— Jag vill ju inte ljuga om det här. Men om jag hade sagt att min partner slår mig för att jag vill, då hade de kanske ringt polisen. Det tycker jag är jobbigt, och ingenting jag vill utsätta mig eller min partner för. 

Blicken utifrån är inte det enda som gör det svårt att acceptera, eller vara öppen med, vem man är. Självbilden kan också göra det svårt att hantera att man tänder på det man tänder på.

I Henriks fall tog det lång tid från det att han började med BDSM tills han kände att han kunde acceptera sig själv fullt ut. Det försvårades ytterligare, menar Henrik, av att han inte är naturligt dominant, utan att det är en roll han har behövt lära sig att anta. 

– Det tog cirka ett år innan det började kännas som att det var okej, för att hon vill det här. Jag är uppvuxen som pacifist, att slå kvinnor gör mig inte… säger Henrik, men avslutar inte meningen.

– Det är jobbigt, fortsätter han. Speciellt när du slår en annan människa och du vet hur lagen ser ut. Det kan bli jättefel.

Så som både Henrik och Marie beskriver det har den som är undergiven en makt över den som är dominant. Med nya partners där tilliten inte är helt etablerad känner sig Henrik orolig för hur andra kommer att tolka exempelvis blåmärken på någon som han haft utlevnad med. 

– Det är hon som har blåmärkena sen. Hur förklarar jag det liksom, ”hon ville att jag skulle slå henne!”, säger Henrik. 

Marie har också haft partners som inte velat att hon skulle berätta om BDSM-lekar som lämnat blåmärken, eftersom de inte ville bli misstänkta för misshandel. Hon har vid flera tillfällen ljugit om synliga märken, och sagt att hon ramlat eller liknande. 

Vi är här, tillsammans, på en och samma plats, och det finns inga gränser.

Med sina nära vänner är Marie ganska öppen med att hon håller på med BDSM, men inte med sin familj. Hon upplever att de inte förstår, och är dömande. Det kan vara påfrestande, säger Marie. 

– Om jag inte visste att jag hade ställen som jag kan gå till utan att bli dömd, då hade det varit väldigt jobbigt att jag inte kan vara öppen om det med alla.  

Att existera utanför normen verkar innebära att bilden av en själv och ens sexualitet lätt förvrängs av människor utifrån, som inte nödvändigtvis har en inblick i vad det innebär att vara normbrytande på det viset.

Så om Henrik Queckfeldt fick förändra världen skulle han vilja ge människor nytt perspektiv.

– Jag hade sett till att alla får se jorden från rymden. Så att de ser att vi är här, tillsammans, på en och samma plats, och det finns inga gränser.