Gemytlig aktivist som supermaktens ambassadör

Det var ett trevligt samtal med vad som framstår som en alltigenom kompetent och honnett människa och diplomat. Ja, USA:s Sverigeambassadör Erik D Ramanathan har allt, förutom minnesvärda svar på intressanta frågor.

Apropå ambassadörer kan en vulgär natur inte låta bli att fråga: hur högt tror ni den svenska ambassadörsposten slår i amerikanska diplomatcirklar? Visst, det är naturligtvis mer prestigefullt att bli posterad i Paris och Johannesburg. Men är det ”finare” att bli placerad i låt oss säga Tunis och Beirut än i Stockholm? Kanhända är Sverige en postering som anses vara för fegisar, för sådana som föredrar att arbeta i länder där en statskupp inte står och trampar i farstun.

Nåväl, för nästan exakt två år sedan gästade USA:s dåvarande Sverigeambassadör Ken Howrey Studentafton, och eftersom svenskars USA-intresse ingalunda avtar, faller det sig naturligt att vederbörandes efterträdare, Erik D Ramanathan, också får en inbjudan.

Supermaktens nytillträdda envoyé till kungariket är född 1971, kommer från östkusten – New York – och har, precis som alla amerikanska toppolitiker, förvärvat en juristexamen från ett IVY-leauge universitet, i hans fall Harvard. Utöver det kan man med rätta kalla honom för en förfaren aktivist; han tog klivet ur ut garderoben som homosexuell första året i college och har varit en aktiv förespråkare för sexuella minoritetsrättigheter ända sedan 80-talets HIV-epidemi.

Bland annat var han ordförande för sitt universitets rättighetsorganisation för homosexuella, och innan han inträdde i statlig tjänst var han aktiv som styrelsledomat i en ideell folkhälsorganisation. Ramanathan är en orolig-för-klimatförändringarna-amerikan och inte en sådan där dum vapen-gud-och-flaggan-amerikan. Att han passar som Sverigeambassadör är sålunda självklart – måhända finns det något svenskt över honom på ett naivt och fint sätt.

På podiet i universitetsaulan ger Ramanathan denna kväll ett lika sympatiskt och rättskaffens intryck som ovanstående antyder. Även om man inte blev förvånad över ämnesvalen var de idel intressanta: HBTQ-frågor, USA:s vapenlagstiftning, aborträttens osäkra framtid i USA, kriget i Ukraina och svensk-amerikanska relationer. Kort sagt, ett informativt och trevligt mingelsamtal om frågor som intresserar varenda kotte som föredrar ledarsidan framför sportsidorna i tidningen.

Det stundom mjäkiga, klichéartade samtalet var inte nödvändigtvis en produkt av en inkompetent moderator eller intervjuobjekt.

Men – för det måste alltid finnas ett men – det saknades sting. Endräkt, inte tvedräkt var ledordet.

Man ska förstås inte vara oresonligt hård. Det stundom mjäkiga, klichéartade samtalet (med fraser som ”America is a beacon of hope”, ”the power of the US is in our values”) var inte nödvändigtvis en produkt av en inkompetent moderator eller intervjuobjekt. Det är helt enkelt svårt både att intervjua en ambassadör och att intervjuas somambassadör. Som moderator går det helt enkelt inte att utkräva raka och mustiga uttalanden från Ramanathan om brister i USA:s förhållande till Turkiet eller högsta domstolens (HD) resonerande om abortfrågans status i USA. Han är inte en folkvald politiker utan ett språkrör för USA och det är fullt förståeligt att han inte officiellt kan gå i klinch med sitt lands utrikespolitik eller lagstiftning.

Med det sagt hade det varit uppskattat om diplomaten inte levererade fullt så diplomatiska svar som han gjorde. De exceptionellt långrandiga svaren på väl uttänkta frågor som varför HD i USA förefaller vara betydligt mer radikal i abortfrågan än den amerikanska allmänheten blir i slutändan så långa och intetsägande att man knappt minns vad den ursprungliga frågan var.

Och för guds skull, kan någon berätta för amerikaner att termen ”american exceptionalism” är, hur man än vänder och vrider på det, bara en eufemism för att säga ”vi finare och bättre än alla ni andra förlorare”

Till Ramanathans försvar fick man dock aldrig känslan av att han var oärlig och han var inte det mista rädd för att besvara frågor. Hans genuina engagemang och trovärdighet i HBTQ-frågor och allmänt schyssta attityd ger honom en glans som är svar att motstå. Med ambassadörer som Erik D. Ramanathan är det inte konstigt att de svensk-amerikanska relationerna idag befinner sig i en historisk svärmerizenit.

Vad man som åhörare efterfrågar är dock lite mer dålig stämning på Studentafton – till exempel hur Ramanathan som homosexuell diplomat förhåller sig till att USA fraterniserar så förtroligt med diktaturen Saudiarabien som emellanåt verkställer dödstraff för homosexualitet? För all del vill man också veta vad sjutton en ambassadör ”gör” på en vanlig arbetsdag.

Med en smula mer erfarenhet kan den goda idén med ambassadörer som intervjuobjekt på Studentafton ros hem. Kan vi hoppas på att Nordkoreas ambassadör Ri Won Guk står näst på tur? Det blir om inte annat en kommersiell framgång för Studentafton.