Rutinspelning för rockveteranerna

Weeping Willows, en institution på den svenska softrock-scenen, spelade på Kulturbolaget i Malmö den 6 oktober. Lundagårds Alvin Lindahl var där för att se om bandet fortfarande besitter förmågan att beröra.

För en vecka sedan spelade Weeping Willows på Kulturbolaget i Malmö. Då jag själv inte tillhör målgruppen “femtioplus med barn” hade jag på förhand en relativt begränsad uppfattning om vad detta mytomspunna band egentligen är. Vari ligger tjusningen? Saknar jag de livserfarenheter som krävs för att uppskatta sångaren Magnus Carlsons smäktande crooning-röst?

Således anbefallde min journalistiska plikt mig att på förhand utföra en smärre efterforskning. Av en slump kom jag över en recension av bandets debutskiva, “Broken Promise Land”, publicerad i tidskriften Pop någon gång under sent nittiotal. Recensionen var smädande och bandet kritiserades för sitt försök att leva upp till omöjliga ideal i form av Elvis Presley och Scott Walker.

Det må vara orättvist, men det var alltså inte med några skyhöga förväntningar jag bevittnade Weeping Willows inta Kulturbolagets anrika scen. Visst hade jag även hört bra saker, i synnerhet från manliga släktingar i övre medelåldern, men den minst sagt reserverade (läs: mossiga) publiken gjorde inte mycket för att blåsa bort mina tvivel.

Nåväl. Bandet börjar spela och varvar gamla dängor med låtar från nysläppta skivan “The Dreams We Weave”. Någonstans mellan andra och tredje låten flikar Carlson in och påminner publiken om att även de gamla låtarna har varit nya en gång i tiden och ber publiken att vara snäll. Publiken skrattar artigt. Det känns talande – en överenskommelse om att bandet får spela de nya låtarna i utbyte mot en gnutta publikfrieri i tredje akten.

Oavsett låter det polerat och proffsigt. Musikerna är sådär äckligt tajta, inga anmärkningar där. Särskilt blåssektionen slår mig som något lite utöver det vanliga, de gör sig mycket bra i sammanhanget. När bandet river av “If I Can Dream”, vilken gjordes känd av ingen mindre än tidigare nämnda Elvis Presley, känns det helt naturligt.

Ändå upplever jag att det är något som saknas. En sorts professionell distans till det hela. Jag har inte för avsikt att lämpa över skulden för detta på Magnus Carlson, men när stora delar av ett bands esprit baseras på en unik sångröst är det omöjligt att inte vara lite extra vaksam kring just detta. Sången känns nämligen en aning livlös. Inte direkt märkbart, men likväl en aspekt som skaver något. Ett potentiellt ålderstecken?

Jag önskar verkligen att jag kunde skriva att jag blev alldeles tagen. Att mina fördomar kring bandet skulle skingras totalt och att jag skulle bryta ihop till tonerna av just “Broken Promise Land”, den obestridda hiten tillika titelspåret från bandets debutskiva. Tyvärr är dock nog det mest tråkiga konstaterandet ofta även det mest sanna – Weeping Willows var helt okej, varken mer eller mindre.