Lundagårds skribent Thea Sandin har varit och sett premiären av den efterlängtade ”Triangle of Sadness” och är både imponerad och något besviken.
Titel: Triangle of Sadness
Regissör: Ruben Östlund
Biopremiär: 7 oktober 2022 (Sverige)
Språk: Engelska
Längd: 2h 20min
Generellt är det svårt att skriva en recension om en film som har blivit så hypad som ”Triangle of Sadness”. Skriver man att den är magisk, underbar och fantastisk blir det kanske inte mycket nytt som sägs men sågar man den så framstår man som svårflörtad och kanske lite pretentiös. Dessutom skulle man vara en lögnare i båda fallen. Ruben Östlunds senaste film tjänade honom hans andra guldpalm i Cannes och fick en stående ovation på premiären i 8 minuter och det är den värd (okej kanske inte 8 minuter men det kommer jag till strax).
I filmen får vi följa ett modellpar och deras liv som börjar i Stockholm under modeveckan. I akt två befinner sig paret på en lyxjakt med ett gäng excentriska passagerare och en besättning som gör allt (i princip) för att vara till lags. Dramat når sitt klimax i den tredje akten efter ytterligare ett miljöombyte. Som vanligt presenterar Östlund blixtskarp samhällsanalys och kritik. Ämnen som jämställdhet, det manliga egot, social rättvisa och makt avhandlas på ett humoristiskt sätt under den 2,5 timmar långa filmen, som inte känns så lång tack vare uppdelningen i tre akter. Jag blev framför allt underhållen av en lång scen gällande vem som ska betala för maten, mannen eller kvinnan? Ett ämne jag tycker det talas en del om bland tjejer men som jag inte sett tas upp i filmer på ett sånt rått och för Östlund karaktäristiskt sätt.
via SF Studios
Jag gick in i filmsalongen med en en skräckblandad förtjusning inför kräkscenen som jag visste skulle komma. Som trailern avslöjar är det ingen liten diskret spya som sker utan det är den längsta kräkscenen jag sett, och jag älskar det. Det var som en katharsis för kapitalismen att se de rika människorna bokstavligen kräkas ut den lyx de har vräkt i sig, med en försupen kapten som citerar socialistiska spaningar över högtalarsystemet. Efter det lämnas man som tittare i osäkerhet. Vad som helst kan hända nu. Det är svårt att släppa bioduken och jag sitter på nålar under stora delar av filmen. Jag skrattar och äcklas och känner skam över de rikas totala brist på medvetenhet kring deras privilegium. Precis som Östlund orkestrerat det.
Det finns en tydlighet i denna film som Ruben Östlunds förra guldpalmsvinnande film “The Square” saknade. Den röda tråden är där, samhällskritiken är mer uttalad, det finns så mycket kritik och aspekter att det inte går att säga allt. Men jag lämnar ändå biografen med en tomhet. Jag känner inte den känslan som jag kan känna efter en fempoängare. Är det kanske så att den är för rolig? Tyvärr vågar den inte stanna i de sorgliga eller jobbiga känslorna tillräckligt länge och det gör att jag inte blir så berörd. Trots detta går det inte att förneka att filmen är en höjdare. Denna underbara och helt ärligt briljanta film tar på ett roligt sätt upp teman som är både gamla som tiden men även moderna. Se den, diskutera den över en middag och hoppas på att du aldrig befinner dig på en båt när det blåser styv kuling.
