Forskning på ett lättillgängligt och folkligt vis. Det är dags att akademiker börjar ta mer plats på sociala medier, skriver Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Staffan Samuelsson.
Polisers användande av sociala medier får ofta kritik. En kritik som inte blev mildare av att en polis häromveckan la ut en video på TikTok där hon grät samtidigt som hon lämnade ett dödsbud.
Den gråtande TikTok-polisen fick mig dock att tänka på en annan yrkesgrupp som också mer och mer börjat använda sig av sociala medier: forskare. De lägger inte ut videor på sig själva när de gråter, i stället är de skärpta och roliga i sina uppdateringar. De blandar personliga betraktelser med sin forskning, på ett sätt som inte alls blir lika problematiskt som TikTok-polisen.
Forskning smygs in i det vardagliga flödet på sociala medier, och jag är säker på att den i och med det lyckas nå de som även befinner sig utanför akademins väggar. Förmodligen det mest effektiva sättet att uppnå akademins tredje uppgift: Att dela med sig av sin kunskap. I ärlighetens namn ger nog seminarier, föreläsningar och forskningsartiklar i vetenskapliga tidskrifter minimal spridning av forskning till allmänheten. Då är det bättre att som forskare svälja skammen och i alla fall ta lite inspiration av Bianca Ingrosso.
Forskare som använder sociala medier leder inte enbart till att forskningen sprids bättre, utan även att forskare kan komma i kontakt med varandra enklare och hitta intressanta kollegor. Ser man på exempelvis Twitter framstår det som ett starkt nätverkande forskare emellan, och det är inte helt otänkbart att de genom Twitter utvecklas som forskare. Genom att ständigt få impulser från vad andra forskare, men även de utanför forskarbubblan, skriver om kan de själva få nya idéer till ämnen.
En del kan säkerligen tycka att det är larvigt att forskare ägnar sig åt den typen av verksamhet, och i stället enbart borde fokusera på undervisning och forskning. Där finns en poäng, men så som det ser ut nu finns det fler fördelar med forskarinfluencers än nackdelar. För att ta två exempel är juridikprofessorn Mårten Schultz utmärkt med sina ”civilrättsliga takes”, och Lunds universitets egna Andreas Bergh kan till och med göra nationalekonomi förståeligt för den som lider av dyskalkyli.
I det nyligen offentliggjorda Tidöavtalets allra sista punkt nämns att folkbildningsväsendets finansiering ska ses över och reformeras. Pengatillförseln till folkbildande studieförbund och föreningar kommer förmodligen att minskas. Men det är lugnt, jag tror att våra forskarinfluencers kan ta över huvudrollen som folkbildare i stället.
