I sin nya roman undersöker Klas Östergren vårt komplicerade förhållande till tryggheten. Kanske kommer han ut som nyliberal på köpet?
Människan är i grunden trygghetssökande. Det är tydligt inte minst nu, i dessa tider av återkommande kärnvapenhot och en valrörelse präglad av det diffusa ”lag och ordning”. Men tryggheten har också en baksida – att leva riskminimerande kan lätt bli olidligt tråkigt.
Detta dilemma utgör kärnan i Klas Östergrens nya roman Större trygghet aldrig fanns. Huvudpersonen Hans Hjalmarsson växer upp i den lilla orten Gråstena, en stad byggd och kontrollerad av försäkringsbolaget International Life Assurance Company (ILAC) – ett företag som utlovar hela liv i total trygghet för sina kunder.
Men Hans familj är inte bara kunder hos ILAC – föräldrarna är också nära vänner till företagets karismatiske ledare John Löwenskjöld. Särskilt pappan tycks avguda honom. När Löwenskjöld oväntat skjuts ihjäl på en flygplats i Västtyskland hamnar familjen i chock, och det visionära ILAC tynar hastigt bort. Kvar blir de människor som uppfostrats i företagets regi – människor som Hans och hans syster Anna-Lena, som båda har en passiv och likgiltig blick på sin omvärld.
Boken följer Hans i nutid, när han medelålders och frånskild har lämnat Gråstena för en ”medeltidsby i frigolit” på den skånska slätten – av allt att döma en version av Jakriborg i Hjärup utanför Lund. Även detta blir en illustration av trygghet som kuliss: det är en plats designad för att tilltala vårt behov av nostalgi, men som är ödslig, plastig, och med bostäder plågade av mögel.
Hans blickar tillbaka på sitt liv, relationen till hustrun och systern. Allt med samma distanserade, om än smått melankoliska blick. För att fördriva tiden, kanske för att hitta någon mening alls, börjar han följa upp sin pappas efterforskningar om mordet på doktor Löwenskjöld.
Den torra och lakoniskt återgivna berättelsen om Hans Hjalmarsson förblir en bladvändare från början till slut.
Klas Östergren är onekligen en av våra största berättare, och Större trygghet aldrig fanns är en avskalad och vacker roman. Den torra och lakoniskt återgivna berättelsen om Hans Hjalmarsson förblir en bladvändare från början till slut. Problematiken Östergren undersöker är också intressant, och referenser till böcker som tagit upp liknande teman, som Aldous Huxleys Du sköna nya värld (1932), förekommer genomgående.
Men Större trygghet aldrig fanns är också omöjlig att inte läsa som en politisk roman. Den tvångsmässigt egalitära tryggheten i ILAC:s regi och samarbetet mellan stat och storföretag under rekordåren blir en närmast övertydlig nidbild av folkhemsprojektet. I nutiden väljer Hans syster att engagera sig i ett främlingsfientligt lokalparti för att vinna denna trygghet åter.
Det är inte första gången Östergren vänder sig mot och kritiserar socialdemokratins storhetstid. I Gentlemen-trilogin, som avslutades med Renegater från 2020, lyfts industrinationen Sveriges mörka baksida, med vapenexport och korruption.
Kritiken som Större trygghet aldrig fanns väcker är emellertid en annan. I Gråstena skyddas barnen inte bara från yttre hot, utan även från inre konkurrens. När det ena fotbollslaget gör mål, får det andra omedelbart lägga straffspark och så vidare. Det är denna garanterade trygghet och brist på tävlan och kamp som gjort familjen Haraldsson och deras likar så passiviserade.
Denna kritik påminner snarare om den nyliberala uppgörelsen med det tråkiga ”sossesverige” från 90-talet, som bland annat återfinns i den unge Fredrik Reinfeldts idéskrift Det sovande folket (1993). Där illustrerade Reinfeldt ett folk som, tack vare välfärdsstaten, förvandlades till ”sovhjärnor” och dog ”välfärdsdöden” av att ha blivit förbannade av en alltför hjälpsam stat.
Även om Östergren kanske inte delar den unge Reinfeldts slutsats att detta kräver en rejäl nedmontering av offentlig sektor, så blir problemformuleringen mycket lik. Det är först i slutet som Hans tycks vakna upp och faktiskt känner något – ändå stannar han kvar, instängd i sin lägenhet i Jakriborg. Kanske förblir han trots allt dömd till välfärdsdöden.
