Maxad samtidskonst på Skissernas museum

En mångfald av verk i olika material. Just nu går det att se några riktiga guldkorn till konstverk på Skissernas museum, skriver Lundagårds Esther Arndtzén.

Konsten i den så kallade Coronasamlingen har, som tur är, ingenting med corona att göra. Det är dock mycket annat som berörs i denna spretiga grupputställning, som invigdes på Skissernas museum på torsdagskvällen den 13 oktober. 

Skissernas museum och Statens konstråd är, som direktören Patrick Amsellem sade i sitt invigningstal, ”samma andas barn”. Två institutioner som upprättades för att värna om och lyfta den offentliga konsten. Under 2021 fick Statens konstråd en ordentlig summa pengar av regeringen för att köpa samtidskonst i syfte att stötta det svenska konstlivet under pandemin. Resultatet blev Coronasamlingen – Statens konstråds nyförvärv 2021. 

Ett vanligt år tilldelas Statens konstråd en budget på tre till fyra miljoner, men för 2021 uppgick den summan till 25 miljoner kronor. Totalt sett består samlingen av mer än 500 verk av 350 olika konstnärer. På Skissernas museum visas ett urval ur samlingen, med cirka 70 verk av ett 50-tal konstnärer. 

Urvalet ur Coronasamlingen visas på museets övervåning. Vernissagen är välbesökt och salarna kryllar av folk. Det första jag slås av är mångfalden av material – i den fullspäckade utställningssalen finns det foto, måleri, skulpturer av plast, trä, glas och textil och därtill ett videoverk. Det är en rolig och mångfacetterad grupputsällning med mycket färg och form i stor variation. Dock så blir det lite mycket. Jag förstår att Skissernas museum ville maximera ytan och visa så många verk som möjlighet, men utställningen i sig lider tyvärr av själva mängden konstverk. Varför placerade man inte ut en del av verken i museets andra salar, och lät dem interagera med verken i den fasta samlingen? 

Trots att detta inte är en konventionell grupputställning, med ett genomgående tema, så finns det beröringspunkter verken emellan. I programtexten står det att utställningen ”speglar den bredd och mångfald som kännetecknar svenskt konstliv i dag”. Det stämmer nog, eftersom de flesta verk berör sådant som identitet, självbild, migration och människans relation till naturen. Samtidskonsten är politiskt medveten, och det återspeglas i utställningen. 

Bland utställningens cirka 50 konstnärer finns mer och mindre kända namn. Bland annat visas ett verk av den uppmärksammade Lap-See Lam, som i sitt konstnärskap integrerar konst och teknik. Till Coronasamlingen valdes verket Beyond Between (2018), en del av ett pagodtak (en typ av tempelbyggnad vanlig i Östasien) som scannats i en 3D-skrivare – en minnesbild från konstnärens föräldrars gamla kinakrog. 

Grupputställningen blir bara kvar på Skissernas museum några månader. Sedan ska verken förflyttas till olika myndighetsbyggnader runt om i landet, såsom domstolar, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och universitet. Men några saker kommer att bli kvar i Lund. Totalt fem foton av konstnären Afrang Nordlöf Malekian, som skapats tillsammans med historikern Nour Helou, kommer att få sin hemvist någonstans på universitetet. Exakt var är ännu oklart. Fotografierna i Smooth skin, Pink lips and a Mustasche är porträtt av män och kvinnor och visar på hur de västerländska skönhetsidealen sipprat in i Mellanöstern och kolliderat med redan existerande ideal. Fotografierna är simpla, men vackra och levande.

Men varför inte placera fler verk än så på universitetet? Varför inte ge oss ett rumsligt integrerat konstverk, så som en skulptur eller ett videoverk och låta det interagera med lokalerna på LTH exempelvis? Ett av utställningens frågeställningar är: hur bidrar konsten på ett universitet till studiemiljön och utbildningen? Det hade jag velat veta mer om. Vem jag ska lägga skulden på för detta vet jag inte, så jag låter det vara osagt. 

I alla fall. Vem vet när en statlig myndighet kommer att få så mycket pengar för att köpa konst igen. Gå och se Coronasamlingen på Skissernas museum, här finns några riktiga guldkorn till konstverk.