Ett forum för det fria ordet eller ett kändisvurmande spektakel? Lundagårds studentlivskörnikör Oscar Lundberg anser att det är dags att Studentafton börjar leva upp till sin profilering.
Att kokettera med sin hundraåriga historia är enkelt. Att leva upp till sitt existensberättigande som mecenat för det fria ordet är något helt annat.
Studentafton, som av dem själva flitigt benämns “Sveriges friaste talarstol”, blev under min tid i Lund en behaglig Bruno Mathsson-fåtölj fylld med uppvaktade kändisrövar.
När jag kom hit för fem år sedan hade jag en naiv högaktning för det studentikosa i den ena handen och en sju komma tvåan i den andra. Just därför köpte jag gängse uppfattning av Studentafton som ett högaktat instrument för upplysning.
Men det Studentafton som fabulerats om och det Studentafton jag mötte skulle visa sig vara väsensskilda. Diskrepansen vittnar om en omfattande regression som antagligen kulminerade när Alex Schulman och Jan Guillou fick fritt utrymme att fylla sin afton med diverse halvsanningar och kåserier.
När spektaklet, som modererades av Fredrik Wikingsson, möttes av publikens jubel stärktes en redan groende misstanke: Har Studentafton reducerats till ett forum för networkingbesatta och kändiskåta Timbrotyper?
Även från andra sidan anas emellanåt en genant bild av Studentafton. Flera gäster har vittnat om en hårresande krystad vurm för efterföljande sittning och, om man har riktig otur, den oundgängliga efterfesten.
“Vi förstod att sittningen är viktigare än själva kvällen”. Så summerade Fredrik Wikingsson aftonens festhets, som av Alex Schulman beskrevs som “något typ av fängelse”.
Det går inte att skylla på att Schulman och Wikingsson var ett isolerat fall där gästen var för poppis bland Studentaftons medlemmar för kvällens bästa. Även aftnar där gästen är mindre omtyckt bland ekonomistudenter i kabelstickat har nämligen en tendens att sluta i banalitet.
Jag bevittnade exempelvis Fredrik Virtanens onaturligt gemytliga afton, som i brist på genuint kritisk jargong var oförmögen att utmana i enlighet med det fria ordets anda. Samtalet, som hade stor potential att bli intressant, tilläts urarta i någon slags pity party tillika releasefest för hans nya bok.
Studentafton stoltserade med att detta var Fredrik Virtanens första svenska framträdande efter metoo. Men borde de inte skämmas? Möjligen sätter det fingret på Studentaftons problem? Kanske var det ingen annan som lät honom kränga sin bok utan motkrav på hans medverkan?
Huruvida det beror på inkompetens, fåfänga eller lättja lämnar jag därhän. Men att Studentafton gått ner sig som journalistisk produkt verkar obestridligt. Det enda alternativet är att min bild av Studentafton bygger på rena fabler om en storslaget förflutet som aldrig funnits.
Om inte Studentafton var den ledande missionären för denna uppstyltade rennomé, och om det inte var den självbeskrivningen som låg till grund för utskottets anslag av studenters pengar, hade det kanske varit förlåtligt.
Men det är inte förlåtligt, och jag kan inte längre tyst se på.
I höst fick Studentafton en ny ledning, och det är dags att ställa högre krav på de föreningar som vi studenter finansierar. Som ett av Lunds mest profilerade utskott måste Studentafton höja nivån – eller sänka ribban.
