Hur ska det nationella och internationella balanseras när europeiska universitet går samman? Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Nicolas Jendi ser en framtida konflikt när gränser suddas ut.
2022 har varit ett år av stor utveckling för den europeiska akademin. Det här året har det nämligen dykt upp inte mindre än 20 så kallade ”European Universities” till följd av ett initiativ vid samma namn som antogs på EU-toppmötet i Göteborg 2017.
Initiativet, som planeras att fullbordas 2024 skall möjliggöra och uppmuntra europeiska lärosäten att gå samman för strukturell och strategiskt samarbete på lång sikt. Med namn som ”Challenge-Driven, Accessible, Research-based and Mobile European University” eller ”European Digital UniverCity” kan man förstå att EU-initiativ alltför sällan drar till sig uppmärksamheten de är förtjänta av, eller drar i hjärtsträngarna för den delen (Lunds universitet ingår i ”European University Alliance for Global Health”, ett bättre namn med en sämre förkortning, ”EUGLOH 2.0”).
Trots en allmänt vag och möjligen lustig anda tycks initiativet rimma väl med den internationalism som präglat akademin i sekler. Institutioner som länge insisterat på allmänna latinska termer som ”lektor” och ”emeritus” samt ett universalt vetenskapsideal tycks vara väl lämpade för integration över landsgränser. De efterlysta ”europeiska examen” samt ökad integration av administration och standarder vore även en positiv utveckling för studenter med internationella aspirationer.
Denna utveckling mot allt mer integrerade, internationella universitet är dock på en kollisionskurs med en annan föreställning av vad universiteten är för sorts institutioner. Universiteten är ofta en källa till nationell stolthet, och kan på vissa sätt ses som statsbärande. Universiteten värnar om och utvecklar det nationella språket och kulturarvet, samt förser staten med den sortens nationell expertis som man inte kan förvänta sig av utlandet. Tanken förs till det ökade behovet och prestigen av svenska jurister som uppstod till följd av Axel Oxenstiernas reformer av statsförvaltningen. Även till vårt universitets ursprungliga uppdrag av att försvara och försvenska Lund och Skåne under samma statsbyggande epok.
Genom att knyta universiteten för nära nationen och staten riskerar man dock att beröva dem av deras förmåga till förnyelse. Utan tillgång till nya idéer och människor kan universiteten inte hoppas att framställa de vetenskapliga prestationer som nationen begär. Alternativet medför dock risken att universiteten förlorar sin nationella förankring och att distansen ökar mellan de med inträde till den internationella akademiska världen och de som står utanför, i hemlandet.
Om utvecklingen till slut fullbordar sin nuvarande kurs, skulle vi kunna välkomna engelskans ersättning av svenskan som landets främsta vetenskapsspråk och skulle de tyska, franska och polska universiteten en dag kunna ingjuta i oss samma stolthet som de svenska?
