Sveriges akademiker behöver växa upp och sluta göra uppror mot förändring. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Staffan Samuelsson skriver om Socialhögskolans reaktioner mot Tidöavtalet.
Det finns en yrkesgrupp som aldrig verkar lämna trotsåldern, och det är akademiker. Slentrianmässigt säger de alltid nej till all form av förändring av sin verksamhet.
Senast det blev tydligt var när doktorander och ledningen vid Socialhögskolan här i Lund kritiserade den nya regeringens ambition att förändra socionomutbildningen. Det är tydligen ”mycket problematiskt” att det ska bli ett obligatoriskt moment att lära sig hantera ungdomskriminalitet. De fick senare även sällskap av en stor skara professorer i social arbete som skrev under en debattartikel om detta i SvD.
Det här ständiga motståndet mot all form av förändring av högskolesektorn är väldigt onyanserat. Det finns ett värde i att akademin står fri från inflytande utifrån men i praktiken är det ett ideal närmast omöjligt att uppnå. Akademin är en skattefinansierad verksamhet vars syfte också är att bidra till samhället och följa med i dess utveckling. Ett utrymme måste därför finnas för att politiken, på väljarnas mandat, ska kunna säga till om något i denna gigantiska sektor. En orosanmälan mot politikerna behöver inte göras bara för att de vill använda högskolan för att lösa samhällsproblem.
Om politiker inte ska få peta i högskoleverksamhetens innehåll är det många saker vi får säga hejdå till. Då får vi ta bort all etikprövning, alla krav vid finansiering av forskning, UKÄ:s granskningar, administratörer som styr verksamheten, kraven på samverkan. Professorerna i socialt arbete pratar om populism. Om det är något som är populistiskt så är det att betrakta universiteten som isolerade. Det är förenklat, svartvitt och helt enkelt inte överensstämmande med verkligheten. Högskolan lever i symbios med det övriga samhället och det är i ljuset av det som en reformerad socionomutbildning ska ses.
Åtnjuter man akademisk frihet får man också acceptera att det medföljer plikter och ansvar. Exempelvis ett ansvar att inse att man kanske är en av alla de stenar som måste vändas på för att bryta segregationen.
Man kan inte bara sitta och kritisera all förändring. Socionomutbildningen spelar en viktig roll i att motverka den eskalerande kriminaliteten. Ska vi ha mjuka insatser mot kriminalitet måste också utbildningen kring det öka. Därför borde akademikerna vid Socialhögskolan lämna trotsåldern och inte säga nej åt de nödvändiga förändringar som behöver göras.
