Är inte gejming ändå en fantastisk hobby? Efter en längre tid isär har Lundagårds studentlivskrönikör Ebba Frid återförenats med sin dator.
Höstmånadernas rugg och mörker kan få den mest självständiga kvinna att känna sig lite ensam och sentimental. Exempelvis mig, som en extra kulen novemberkväll gav efter och återupptog kontakten med en gammal flamma. Jag har tänkt tanken tidigare, utan att komma mig för. Kanske har jag haft dåligt samvete – efter alla fina stunder vi delat måste det ha känts lite nesligt att bli inlåst i ett källarförråd i närmare två år.
Nu gjorde jag till slut slag i saken och plockade fram min gamla stationära dator igen. För första gången på ack så länge började jag, som man säger, gejma.
De två veckor som följde är lite av en rusig dimma. Jag gejmade efter skolan. Jag gejmade före skolan. Jag gejmade när jag borde ha varit i skolan. Jag gejmade på förfester och under förspel (med samtycke). Datorspelandet uppdagade sig som en oumbärlig uppgradering av den annars lätt besvärande aktiviteten “att existera”. Ta mig tusan om jag inte under de där två veckorna var lycklig.
Eftersom min geriatriska dator inte klarar mycket annat spelade jag Dark Souls – det var väldigt i ropet för tio år sedan, ändå tycks jag aldrig ha mött någon som spelat det. Så har givetvis inte varit fallet; jag inser i efterhand att det finns en betydande skara som spelat Dark Souls, mer specifikt alla killar i hela världen. Då kan man ju fråga sig varför jag blivit så ideligen rekommenderad allt från yoga till farmaka och inte en enda gång påtrugats detta överlägsna substitut?
Svaret är enligt utvalda representanter för gruppen “killar” att de drar sig för att nämna datorspel inför tjejer. Tjejkällor har bekräftat premissen som föranleder denna försiktighet: De tycker det är sjukt osexigt. (Vilket killarna tar på yttersta allvar.)
Gejmande verkar nämligen dras med stämpeln att vara en exceptionellt meningslös och rentav tragisk aktivitet, åtminstone för de som inte själva utövar den. Mer så, tycks det, än serietittande och allsköns scrollande, vilket jag törs påstå är vad gejmingens kritiker själva tenderar fylla motsvarande tid med.
Ogrundade fördomar mot datorspel innebär en beklaglig förlust – och då menar jag inte för killar som måste avstå från att skryta om sina virtuella triumfer inför tinderdejten (vilket förvisso måste vara djupt frustrerande).
Jag menar för oss tjejer. Tjejer som aldrig får uppleva RPG-spelens immersiva kraft, den trivsamt cyniska dialogen i Portal 2, det grova skällsordsutbytet med ryska trettonåringar i e-sporter som Leage of Legends.
Så i stället för att rynka på näsan åt våra kromosomstympade vänners omättliga lanande och diskutabla bruk av taurinberikade drycker, borde vi utforska deras seder. Ty liksom de tagit till sig vår tradition att emellanåt föra meningsfulla samtal om sina inre liv, bör vi ta vara på den uppslukande känsla av absolut fullbordan som närmast uteslutande står att finna i ett våldsamt vunnet boss battle.
