I början av november deklarerade utbildningsministern Mats Persson att han ämnar att granska "cancelkultur" vid Sveriges universitet. En god, men ganska meningslös, tanke menar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Nicolas Jendi.
På senare år har oron för ”wokeness” och ”cancelkultur” vuxit fram som populära och val-vinnande argument. På amerikanska och brittiska universitet diskuteras västerlandets värde och moral i en allt hätskare ton, till konservativa väljares växande förfäran. Frankrikes president Macron var i sällsynt sällskap med Ungerns Viktor Orban när han i ett tal för två år sedan varnade för ”wokeness” som ett amerikanskt påfund och ett hot mot republiken. Den nyligen tillträdde utbildningsministern Mats Persson meddelade i en debattartikel i Expressen att regeringen ämnat att granska detta fenomen, till LU:s rektor Erik Renströms förtret.
Vem skulle motsätta sig att försvara den högre utbildningen och möjligen även västerlandet självt mot en radikal ideologi? Det är förståeligt att regeringen vill ses att ta sig an denna fråga. Men intrycket man får är något av en ivrig kamp mot väderkvarnar.
Inom moderna studier i humaniora och anknutna ämnen finns det givetvis en del att ställa sig kritiskt till, något som många även gör. Det är sällan en dag som går utan att någon uttalar sig om att ”woke” fenomenet inom universiteten nu gått för långt. Att kritisera strömningar inom akademin är naturligt och rätt, då ett fritt universitetsväsende innebär att många teorier prövas, utforskas, och ifrågasätts. ”Cancel-kultur” innebär att utrymmet för kritik av populära teorier krymper, men vad utbildningsdepartement ska göra åt saken är oklart.
”Cancel-kultur” (som denna skribent förstått termen) är varken ett akademiskt problem som kan lösas genom mer forskning, eller ett administrativt problem som kan lösas av utbildningsdepartementet. Snarare är problemet en ökande intolerans mellan kollegor, och möjligen i samhället som stort. När cancel-kultur uttrycker sig i politiken, då kallar vi det för polarisering. När individer blir uthängda på sociala medier heter det cancel-kultur, och när det sker inom universiteten kopplas det ofta till just ”wokeness” (ytterligare ett begrepp med en flexibel definition).
Det finns dock en äldre, mindre rubikvänlig term för när personer utesluter varandra ur gemenskaper, och förkastar varandra för deras drag och åsikter: mobbning.
Problemet med cancel-kultur är inte att vissa idéer kan ha kommit att bli dominanta inom humaniora, utan snarare hur personal på de relevanta institutionerna behandlar varandra. Det är sunt för akademiker och forskare, och även för allmänheten, att delta i gedigna, engagerade debatter om det relativa värdet hos olika vetenskapliga och kulturella idéer. Att däremot utesluta och förkasta kollegor för deras professionella eller personliga åsikter om komplicerade och öppna frågor är helt enkelt dålig stil. Att kalla det för vänsterideologi, cancel-kultur eller annat gör för snygga medieklipp men distraherar från ett mer basalt, och möjligen mer oroväckande fenomen.
Frågan om hur vi arbetar tillsammans och behandlar oliktänkande är viktig. Men så länge denna fråga förblir ett slagträ i den pågående kulturpolitiska diskursen finns ingen uppgörelse för produktiva diskussioner om viktiga och känsloladdade ämnen i sikte.
