I höstterminens brev till Lundagårds Sebastian Kaspár skriver Studentbladets Sofia Ahläng om språksegregeringen och hur internationella studenter verkar vara osynliga i Helsingfors studieliv.
Ja se bara, så upptagen var jag av att själv känna mig exkluderad från stora delar av studielivet för att jag inte är finskspråkig, att jag totalt glömde att det finns studeranden som inte behärskar någondera av de nationella språken. I ärlighetens namn har jag ingen aning om vart de internationella studerandena söker sig. Inte är de på min nation eller i min ämnesförening åtminstone.
Visserligen är det inte så konstigt, ämnet jag studerar är ju trots allt på svenska och min nation finns till för de svenskspråkiga studerandena från Österbotten. Men var är de internationella studerandenas plats? De har säkert sina egna föreningar och utrymmen, men visst känns det lite konstigt att jag så gott som aldrig hör engelska på studieevenemang – varken de jag deltar i eller de jag bevittnar.
Men tänker jag ännu ett steg längre så är inte det heller så konstigt. Som finlandssvensk upplever jag att vårt studieliv rätt långt är uppbyggt på just språksegregation. Svenska och finska är ju de två språk man traditionellt har kunnat studera på i Helsingfors, och det finns definitivt spänningar mellan de svenskspråkiga och de finskspråkiga i Finland. Framför allt historiskt sett, men i viss mån även i dag. På någon nivå vill vi liksom inte beblanda oss med varandra. Till och med våra studentmössor ser lite olika ut för att man ska kunna urskilja vem som tillhör den egna gruppen och inte.
I Helsingfors finns det verkligen inte många studieevenemang man kan delta i där alla kan prata och bli förstådda på sitt eget språk. Standarden är att de svenskspråkiga ska byta till finska, även om båda grupper lär sig det andra språket i skolan. Fallet är också så att en stor del av de finlandssvenska studerandena är så gott som tvåspråkiga när det kommer till finska och svenska, i synnerhet de som är uppvuxna i huvudstadsregionen (som ju de facto är var jag studerar), och de flesta finskspråkiga kan inte hålla en konversation på svenska. Det är med andra ord inte helt onaturligt att det är så här. Men fortfarande finns det många som har en helt svenskspråkig uppväxt och som inte har den slags finskakunskaper som krävs för studentikosa sammanhang.
Där blir språksegregeringen och de svenska utrymmena snarare som en fristad där man för en gångs skull inte behöver vara beredd att byta till finska närhelst det behövs. För finska är trots allt ett svårt språk, det är ingen självklarhet. Och finska är inte lättare för svenskspråkiga än vad svenska är för finskspråkiga. Om något så gäller väl det motsatta.
Så om inte ens en del av befolkningen som trots allt själva är finländare känner sig helt välkomna på alla finländska studieevenemang, hur ska då internationella studeranden göra det? Helt ärligt, var finns deras plats i ett system som verkar bygga så mycket på att antingen vara finsk eller finlandssvensk?
Blir de internationella studerandena också så gott som osynliga för majoriteten i det lundensiska studielivet? Finns det ställen där internationella och svenskspråkiga studeranden kan mötas på lika villkor?
