Hon fick diabetes: ”Det är ett heltidsjobb”

LU-studenten Oliva Narfgren drabbades av typ 1-diabetes i april. Nu vill hon sprida medvetenhet om den autoimmuna sjukdomen.

Jag träffar Olivia Narfgren på Café Ariman, där vi slår oss ner i de sammetsklädda fåtöljerna längst in. Det är första gången hon besöker det studentkära pubcafét. Hon går sin första termin på läkarprogrammet i Lund, och har bott i Skanör fram tills för två veckor sedan då hon fick sin första etta i staden.

– Jag pendlade en och en halv timme i varje riktning; det var svårt att hitta boende i början.

Planen var egentligen inte att Olivia skulle börja studera till hösten. Hon hade precis tagit ledigt från sitt jobb och hade planer på att resa – men någonstans i mitten av april började något kännas fel.

– Jag hade sjuk aptit, jag blev liksom aldrig mätt. På kvällen blev jag jättetörstig, jag hällde i mig kanske 7 glas vatten varje kväll, men vaknade ändå på natten helt torr i munnen och behövde dricka mer.

Hon ringde till slut vårdcentralen, som rådde henne att avvakta. Efter några veckor började hon få dimsyn – det gick så långt att hon till slut inte kunde läsa ett sms hon fick från sin mamma. Den här gången fick hon komma in till vårdcentralen, som uppmätte så högt blodsocker att hon fick åka direkt till sjukhuset. Där fick hon ett omtumlande besked – Olivia hade drabbats av typ 1-diabetes.

Vad kände du då?

– Första känslan var skam. Jag fick inte ihop det, för jag har alltid prioriterat kost och träning. Jag tänkte att jag hade orsakat det själv. Då visste jag inte skillnaden på typ 1- och typ 2-diabetes.

Långt ifrån alla känner till att det finns olika typer av diabetes. Till skillnad från den vanligare typ 2 – som uppträder senare i livet och har en stark koppling till livsstilsfaktorer – är typ 1-diabetes en autoimmun sjukdom som ofta framträder redan i barndomen, och kräver livslång behandling med insulin.

Jag måste hela tiden tänka, vad har jag gjort och vad ska jag göra?

Olivia blev genast uppkopplad till ett diabetesvårdteam, och blev väl omhändertagen av personal, familj och vänner, vilket betydde mycket inför de utmaningar som kom med den nya diagnosen.

– Jag tror inte alla förstår hur det är att leva med diabetes, det hade jag själv heller aldrig kunnat gissa. Det är ett heltidsjobb, och planering hela tiden.

Hur ser vardagen ut för dig?

– På morgonen är det höga nivåer av kortisol i kroppen vilket gör att blodsockret höjs, så jag behöver ta lite mer insulin på morgonen och låta det verka till frukost. Då gäller det att ta rätt mängd till det antal kolhydrater jag ska äta, och jag måste tänka på om jag ska ut och träna eftersom det gör att blodsockret sänks, och har jag tränat dagen innan ska jag ta lite mindre. Jag måste hela tiden tänka, vad har jag gjort och vad ska jag göra?

Hon har alltid med sig insulinsprutor och snabbverkande socker, och inför resor kan det behövas flera väskor med hjälpmedel. Hon har en sensor på armen som läser av blodsockret, men ännu inte en insulinpump.

Vad händer om något blir fel?

– Om jag får för lite insulin ökar blodsockret, och då kan jag inte koncentrera mig, får jag tunnelseende, kan absolut inte plugga. Om jag blir för låg i sockret blir jag skakig, yr och svag i benen.

Obalanser i insulinintag och blodsockerhalt kan på så sätt innebära svårigheter i studierna för Olivia, men detta är långt ifrån den enda eller största risken. Både för mycket och för lite insulin kan i värsta fall innebära akut livsfara, och kontinuerligt högt blodsocker ökar risken för många allvarliga sjukdomar i framtiden.

– Döden lurar ju liksom bakom hörnet, om man inte sköter sig.

Även om diagnosen innebär risker och omställningar, kan man som diabetiker leva ett helt normalt liv. Olivia ser mycket fram emot en framtid som läkare – helst barnläkare – och tror att hennes erfarenheter som patient kan vara av viss nytta, kanske särskilt vad gäller just patienter med typ 1-diabetes.

– Sedan kanske det inte kommer på tal att jag har det, men jag hade tyckt det var skönt att träffa en läkare som också hade det, och kan relatera till hur det är. Jag vill ta med sig av sin egen erfarenhet, och på så sätt kunna vara den läkare jag själv velat ha.

Det har varit viktigt för Olivia ända sedan hon fick sin diagnos att sprida medvetenhet om vad typ 1-diabetes innebär och hur det är att leva med, och hon gick tidigt med i Diabetesfonden. Hon tycker själv att det är hjälpsamt att ta del av andras erfarenheter:

– Att träffa eller prata med andra med typ 1-diabetes har hjälpt jättemycket. Man känner sig inte så ensam i det.

Vad kan man göra för att skapa mer medvetenhet om vad just typ 1-diabetes innebär?

– Det finns säkert jättemycket – jag tänker spontant att informera på skolor kan vara ett steg. Och genom kampanjer, eller att företag uppmärksammar det mer.

Olivia har trots den omvälvande tiden en positiv utstrålning, och uttrycker en tillförsikt till framtiden. Hon har mycket stöd i familj och vänner, och lär sig hela tiden mer om hur sjukdomen fungerar och vad hon kan göra själv. Samtidigt pågår mycket forskning om sjukdomen:

– Man har ju ett hopp om att det ska komma ett botemedel så småningom. Jag vet ju inte om jag själv kommer att få uppleva det, men det hade varit skönt att kunna säga: ”Jag hade diabetes”.