Könskvotering behövs eftersom kön annars tillåts spela en outtalad roll i rekrytering. Det skriver studenten Rebecca Skogsgårdh i en replik till Kristdemokratiska studentförbundets (KSF) debattartikel i Lundagård nr 7 2022.
När jag läser KSF debattartikel om att slopa könskvotering och genusperspektiv kan jag inte låta bli att notera att det, med all respekt, är fyra män som författat artikeln. Som kvinna undrar jag vilka erfarenheter de har av könsdiskriminering på arbetsmarknaden och om de någon gång inte känt sig representerade i forskning eller historieskrivning?
Förmodligen inte. Toppositioner besitts nämligen nästan alltid av män. Vid universiteten var exempelvis bara 32 procent av professorerna kvinnor år 2021, enligt statistik från Universitetskanslersämbetet.
2017 rapporterade Sveriges Radio att bara 15 procent av personerna som omnämndes i gymnasiala historieböcker var kvinnor. Visserligen är det män som haft makten och skrivit historien, ändå finns det kvinnor som varit historiskt betydelsefulla. Jeanne d’Arc, Heliga Birgitta, Marie Curie, Moa Martinson, Rosa Parks – det finns många kvinnor att välja mellan som hade kunnat göra historieböckerna mer jämställda.
Kvinnor i Sverige fick tillträde till universitetsutbildning och rätt att avlägga akademisk examen 1873, men även om det var tillåtet så var det i praktiken svårt och få kvinnor som faktiskt gjorde det.
Män porträtteras som beslutsamma ledare och anses mer attraktiva för chefsjobb.
Den långvariga frånvaron av kvinnor i historieskrivningen och vid universiteten har gjort att mycket forskning har bedrivits av män, om män – något som gör att den inte varit representativ. Därför är det inte mer än rätt att forskning måste inkludera genus – det krävs för en bra forskning. För mig som läser teologi hade det känts helt obegripligt att inte lyfta ett kvinnoperspektiv när bara 5 procent av de namngivna personerna i Bibeln är kvinnor.
KSF skriver att rekrytering ska handla om kompetens och inte kön, men det är ju precis kön det handlar om när majoriteten av chefer är män. Samtidigt visar rapporter att flickor och kvinnor lyckas bättre i skolan och har högre utbildning. Kön (det manliga) ger alltså en fördel, vilket ju KSF säger sig vara emot. När de skriver att man genom könskvotering riskerar att gå miste om värdefull kompetens för att kön värderas högre så säger de underförstått att det inte går att hitta motsvarande kompetens hos kvinnor. Tvärtom är det kvinnors värdefulla kompetens man går miste om genom att anställa män bara för att de är män.
Så varför väljer arbetsgivare ändå män trots kvinnors högre kompetens? Normer är ett svar. Män porträtteras som beslutsamma ledare och anses därför mer attraktiva för chefsjobb. Kvinnor lärs redan som barn att inte ta för stor plats – vilket gör att de inte vågar ”göra reklam för sig” på en arbetsintervju likt en man. Vårt patriarkala samhälle är ett annat svar. Samhället styrs framförallt av män, som lämnar över till nya män. Det blir en ond cirkel som genererar ojämställda arbetsplatser.
För att bryta denna onda cirkel behövs könskvotering. Vi behöver lämna plats åt fler kvinnor och kvinnliga perspektiv. Att fylla platserna blir nog inget problem – det finns många duktiga, kompetenta kvinnor som längtar efter att ta plats, men som aldrig fått chansen för att de anses mindre kompetenta i vissas ögon för att de är kvinnor. För bara någon månad sedan fick jag själv höra att jag som kvinna inte kan bli präst.
I en perfekt värld skulle könskvotering inte behövas, men så länge vi lever i en värld där män har de högsta positionerna, trots kvinnors högre kompetens, så behövs könskvotering för att skapa en spiral där man bryter könsnormer och bevisar för sexistiska arbetsgivare att kvinnor visst kan vara chefer, för att det ska handla om kompetens, och inte kön.
Rebecca Skogsgårdh, student i teologi vid Lunds universitet
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna. Instruktion för replik finnes här.
