Det är dags att gå tillbaka till ett fokus på bildning för bildningens skull. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Mia Huovilainen ställer sig kritisk till att högre utbildning allt mer verkar handla om att skapa effektiva arbetare.
Sociologen Hartmut Rosa skriver i Det vi inte kan råda över (2018) att kompetensutveckling inom utbildningsmiljön har kvantifierats för att det ska kunna mätas och styras. Kvantifieringen av utbildningen märks genom processer så som New Public Management, som fokuserar på målstyrning och effektiv användning av resurser.
Enligt Rosa, är bildning som kompetensutveckling den rådande synen inom forskning och politik. Bildning handlar här om att utbilda sig till något, som hör ihop med nyttoidealet. Universitetet handlar mer och mer om att göra studenter redo för arbetsmarknaden direkt efter examen. Denna syn frångår det klassiska Humboldtska bildningsidealet, som ser bildning som en livslång process – det är en resa, snarare än ett utvecklande av särskilda kunskaper eller färdigheter.
Dagens utbildningspolitik har skiftat fokus mot kvaliteten på utbildningen i termer av hur kompetensutveckling kan kontrolleras, snarare än att fokusera på studenternas resonans. Rosa förklarar i sin bok att resonans är en typ av relation där vi blir berörda av tingen i världen. När vi träder in i en resonansrelation med det vi läser, känner vi att vi blir tilltalade av det vi läser om. En viktig poäng med resonans är att det är inget man kan tvinga fram.
Utrymme för det akademiska utforskandet krymper. Studietiden blir mer och mer en alienerande process där man gör saker för att man måste det, och inte längre bara för att man känner att det är givande. Givetvis behöver inte alla delar av utbildningen vara givande hela tiden, men när man kontextualiserar kunskap och får en djupare förståelse av sin omvärld, kan man enklare finna mening med det man läser. Hursomhelst, en press att värva många nya kompetenser gör att det inte är konstigt att man tappar studiemotivation. Känslan av att göra sig attraktiv för arbetsgivare ökar pressen på att prestera. Under dessa förutsättningar kan även den roligaste kursen tappa sin charm.
Ett tappert försök att maximera förvärvandet av kompetenser leder till alienation hos studenterna. Utan resonans i bildningsprocessen, känner man sig bara som ett kugghjul i det stora samhällsmaskineriet. Det känns dystert att tänka att universitetet bara är till för att vi ska bli lämpliga arbetare.
Vi behöver ta ett steg tillbaka och reflektera kring universitetets syfte. Detta överdrivna fokus på målstyrning leder till ett försök att kontrollera bildningsprocessen, vilket är förgäves. Som Rosa uttrycker det i sin bok: “Detta är i alla händelser den nuvarande utbildningpolitikens dröm – trots att alla lärare av dagliga erfarenheter blott alltför väl vet att bildningsprocesser inte fungerar på det viset.”.
