Navelskådande, twitter-kända kulturskribenter är inte intressant i debatten om "nepo-babies", menar studenten Julia Rönnbäck Finocchio. Samtalet är dock nära något verkligt intressant: en diskussion om meritokrati.
Kulturdebatten är i vanlig ordning igång med sådant mest kulturskribenter själva bryr sig om. Diskussionen om nepo-babies har blossat upp igen när amerikanska Tiktok kommit med det revolutionerande scoopet att barn till kändisar ofta blir kända själva. SJUKT! Stoppa pressarna! Alla svenska skribenter har skyndat att 1. berätta hur utdaterad debatten är och 2. ge sig in i den ändå. (Gör jag samma sak? Absolut.)
Anledningen att jag ens skriver den här texten är för att jag idag såg hur människor som i olika grad uppnått twitter-kändis-status dumförklarade varandra på grund av deras respektive takes om nepo-babies. Ordet nepo-bebis får mig nu att vilja gröpa ur mina egna ögon. Så pass så att det här är sista gången i texten jag nämner det.
Att nepotismen lever och frodas kan knappast komma som en chock, i alla fall inte om du någon gång haft ett vanligt jobb. På mitt extrajobb var t.ex. ersättaren för den avgående chefen, till allas enorma förvåning: chefens son! Att vi har olika förutsättningar att nå ‘toppen’ är, och borde inte vara, något nytt under solen. Det som är så fantastiskt självupptaget med debatten är att det är underförstått att kultursidorna är den absoluta samhälleliga toppen. Den mest orättvisa bransch att få försprång till är kulturbranschen, för där vill ALLA och deras morsa vara, i alla fall enligt de själva.
Något som är enormt frustrerande är dock hur nära debatten är något av faktisk relevans i folks liv: en diskussion om meritokrati. Idén om att någon del av arbetsmarknaden, någonstans, skulle vara helt meritokratisk är idiotisk, eftersom det kräver en människa som är ett tomt ark. Någon annan får dra lasset att debattera den mänskliga essensen, men de flesta kan ändå enas om att människor i någon mån påverkas av sin miljö och sitt arv. Om meritokrati är höjden av rättvisa ska vi alla ryckas ur våra mödrars armar sekunden vi glider ur deras underliv och omgående placeras i en helt och hållet standardiserad miljö. Då får vi alla samma chans! Drömsamhälle: UPPNÅTT!
Okej, så total meritokrati kommer aldrig uppnås, då har vi det överstökat. Nu kommer den verkligt revolutionerande taken: Vi borde inte bry oss… För är att skriva på DNs kultursida höjden av självförverkligande för alla människor? Eller för den delen att Joakim Anka-esquet bada i pengar som VD för nåt bettingföretag? Rimligtvis borde diskussionen, enligt mig, handla om att vi kanske skulle börja mätas utifrån andra värden än huruvida vi är self-made, eller inte self-made miljardärer på bangladeshiska barns bekostnad.
Livet är inte rättvist, vi föds med gener och in i omständigheter som formar oss mer än vad idén om meritokratin vill erkänna. Att vissa lärt sig av sina föräldrar exakt vilka rövar som ska slickas, och exakt hur det ska göras, är orättvist, men att konstatera det ändrar inte faktum. Det vi istället kan fundera på är om någon (Vattenfalls VD) kan förtjäna att tjäna 1 300 000 kronor i månaden, medan andra (Ungerns befolkning, i genomsnitt, i PPP*) tjänar 61 kronor.
Julia Rönnbäck Finocchio, student vid Lunds universitet och vars föräldrars namn ni inte kommer hitta på kultursidorna i alla fall.
*PPP är ett sätt att räkna på reallöner som kontrasterar de genomsnittliga levnadskostnaderna med den genomsnittliga lönen.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna. Instruktion för replik finnes här.
