Hur långt bör man vara beredd att gå för att rädda världen? Lundagård möter Caroline Andrén, student och Extinction Rebellion-aktivist, för ett samtal om klimatångest och kontroversiella aktioner.
Jag möter klimataktivisten Caroline Andrén, 28, på ett café i innerstan. Med anledning av julledigheten ses vi i Stockholm. Jag slår mig ner vid ett hörnbord närmast fönstret i hopp om att platsen ska vara ostörd men skramlet och sorlet når ändå dit. Utanför fönstret ligger ett Odenplan som pudrats med nyfallen snö. Caroline beställer en chiapudding som ska komma att stå orörd under vårt samtal. Jag nöjer mig med bryggkaffe.
Caroline Andrén har varit medlem i Extinction Rebellion (XR) sedan 2019. Klimatorganisationen, som finns i bland annat Malmö och Lund, har gjort sig världskänd för sin civila olydnad i klimatkampens namn. De kontroversiella metoderna har satt XR på kartan men har också fått vissa att ifrågasätta om målet helgar medlen.
Det här är inte ett framtida hot, utan en högst aktuell verklighet. Det är privilegierat att tala om klimathotet som ett framtidsproblem när en tredjedel av Pakistan ligger under vatten.
Carolines inträde i klimatrörelsen kan härledas till barndomen. Hon har trots den urbana uppväxten i Stockholm alltid haft en nära relation till naturen. Hennes naturintresserade närstående såg tidigt till att ”kasta ut henne i skogen”, som hon själv uttrycker det. På lågstadiet visade Carolines lärare upp en dystopisk utbildningsfilm om miljöförändringarna som kom att sätta djupa spår. Hon insåg att något inte stod rätt till med klimatet, en insikt hon burit med sig sedan dess. I dag är hon övertygad om att klimatkrisen påverkar alla aspekter av livet.
trumpeten vid XR:s aktioner.
Foto: Sara Berntsson
– Man kommer aldrig ifrån klimatfrågan. Det är en rättvisefråga, en klassfråga, en demokratifråga.
XR grundades i Storbritannien 2018 och har sedan dess spridits till 79 länder. Målet är att uppnå en systemförändring. Vi måste vara beredda att drastiskt förändra vårt nuvarande levnadssätt – helst i går, om du frågar XR och Caroline Andrén.
– Det här är inte ett framtida hot, utan en högst aktuell verklighet. Det är privilegierat att tala om klimathotet som ett framtidsproblem när en tredjedel av Pakistan ligger under vatten.
För att uppnå sitt mål praktiserar XR civil olydnad. Det kan innebära allt från att blockera landningsbanor till att limma fast sig utanför riksdagshuset. Vad som har lett till tidningsrubriker är det XR kallar ”disruptiva aktioner”, som emellanåt drabbar vanliga medborgare. Caroline har deltagit i flera av dessa genom åren.
– Vid exempelvis en vägblockad går vi ut med banderoller på övergångsställen och stänger av trafiken tillfälligt. Väl på plats bedriver vi allt från livekonserter till dans, samtal eller något annat.
Vad brukar reaktionerna vara?
– Blandat. De flesta förstår vad det rör sig om men olika aktioner brukar få olika reaktioner. Det är allt från att folk upprört undrar vad vi håller på med till varm support. Polisens respons och aktionernas varaktighet varierar också. Ibland blir vi avlägsnade ganska direkt och ibland kan det pågå i flera timmar.
Ni kritiseras ofta för att era aktioner går ut över vanligt folk. Vore det inte mer lämpligt att lägga allt fokus på företag eller politiker?
– Jag tycker verkligen att det är relevant kritik som vi måste ta till oss. Även om de enskilda personerna som drabbas av våra aktioner kan bli väldigt upprörda kan man ändå hävda att den uppmärksamhet de genererar till klimatrörelsen väger tyngre. Effekterna av aktionerna kan dock vara svåra att mäta. Därför är det viktigt att vi hela tiden utvärderar hur effektiva våra metoder faktiskt är.
Caroline hänvisar till organisationen Återställ Våtmarker som har fått liknande kritik för sina aktioner. Trots kritiken visade en
SIFO-undersökning från 2022 att 76% av de tillfrågade höll med om att våtmarkerna bör återställas trots att bara 12% stöttade organisationens metoder. Caroline menar att detta tyder på att aktionernas budskap får genomslag, trots att de är impopulära.
Hon vill dock understryka att aktioner är långt ifrån det enda XR ägnar sig åt. Civil olydnad är blott en pusselbit som tillsammans med folkbildning, opinionsbildning, demokratistärkande insatser med mera ska leda till förändring.
Mitt under intervjun halkar någon på det hala underlaget utanför fönstret vi sitter intill. Personen reser sig raskt, borstar bort snön från rockärmen och skyndar vidare mot Sveavägen, en gata Caroline varit med och blockerat under en av XR:s många aktioner. Caroline konstaterar skämtsamt att personen tycks ha överlevt fallet. Vi får ett litet och kanske välbehövligt avbrott i vårt annars allvarsamma samtal.
Det är tydligt att Caroline Andrén känner en ansvarsplikt. Hon motiverar sin aktivism med att det känns som det moraliskt rätta att göra. Samtidigt uppger hon att klimatångest är en ständigt närvarande känsla som förenar många klimataktivister.
– När man tar in hur akut klimatkrisen är så uppstår väldigt många jobbiga känslor som är svåra att bära om man inte har ett supportnätverk. Gemenskapen är inte ett resultat av aktivismen, utan en avgörande del i vår strävan efter förändring. Tid och rum till att bara umgås med vänner och existera är absolut nödvändigt för att orka vara aktivist.
Det är för mig en absolut självklarhet att detta är något som måste göras.
av livet.
Foto: Sara Berntsson
Många känner att de har ont om tid, inte minst i vardagen. Vad gäller Caroline Andrén, vars vardag ständigt präglas av klimatfrågan, är tidsperspektivet alltid närvarande. Hon konstaterar att vi befinner oss i ett tidsfönster där vi fortfarande har en chans att påverka framtiden. Men fönstret krymper. För att ta vara på tiden har Caroline valt att förena sin aktivism med sitt val av studier, nämligen humanekologi.
– Utbildningen och aktivismen har förstärkt varandra. Det är värdefullt att kunna koppla det man pluggar till omställningen.
Som aktiv i klimatrörelsen har Caroline även behövt göra uppoffringar, inte minst i studentlivet. Det klassiska lundalivet förknippat med spex, punsch och ”Stad i ljus” har bortprioriterats till förmån för demonstrationer, plakat och slagord. Det är hursomhelst ett beslut hon fattat själv och aldrig ångrat.
– Jag vill att aktivismen ska vara en stor och självklar del av mitt liv, inte något jag gör i stället för att leva mitt liv. Det är för mig en absolut självklarhet att detta är något som måste göras, därför har jag valt att integrera det i andra saker jag gör i mitt liv. Det innebär en del uppoffringar men det gör alla livsval.
