Läsaren följer tre människoöden i Åsne Seierstads nya bok om Afghanistan. Lundagårds Florencia Larrosa får sin världsbild utmanad.
En konflikt har olika perspektiv oavsett hur uppenbart rätt eller fel den kan verka i våra ögon. I nyutkomna Afghanerna presenterar journalisten Åsne Seierstad tre enskilda människors syn på och upplevelser av talibanernas regim i Afghanistan.
Boken är ett porträtt av tre personer som författaren har intervjuat: Jamila, Bashir och Ariana. De lever alla olika liv men brinner för samma fråga, för samma oro: Afghanistans välbefinnande. Dock upptäcker vi snabbt att alla har olika sätt att agera kring frågan, olika tolkningar av vad som händer. Hur kan ett och samma land befolkas av människor som ser så olika på världen?
Åsne Seierstads bok lockade mig på grund av temat. Jag har alltid hört om talibanerna som ett spöke, någon slags monster som kom och tog makten, men har aldrig orkat läsa på ordentligt om ämnet då det kändes för tungt. Jag valde att förbli omedveten tills jag såg Afghanerna i en katalog på redaktionen. Det var en perfekt möjlighet: jag kunde informera mig om konflikten genom att göra det som jag tycker om mest, läsa en bok.
Bokens struktur är originell och tilltalande: berättaren byter hela tiden då varje kapitel fokuserar på en enskild människa, vilket ger mer dynamik till hela berättelsen. Man får flera perspektiv och blir inte trött på de intervjuade. Dessutom får man då välja sin favoritperson eller -perspektiv vilket får oss som läsare att vänta med spänning tills nästa kapitel. I min personlig upplevelse längtade jag efter både Jamilas och Arianas delar.
Afghanerna öppnar upp för olika filosofiska och politiska frågor som aldrig får ett tydligt svar då boken handlar precis om olika perspektiv. Vi möter inte bara två afghanska kvinnor som försöker bryta mot samhällets regler och vara någon gentemot världen utan också en afghansk man som själv är krigsherre för talibanerna. Jag hade lite svårt med detta i början då jag inte brukar urskilja olika nyanser utan har en mer svartvit syn på världen. Men Åsne Seierstads bok ger oss inte bara olika syn på samma konflikt utan också en historisk bakgrund för att förstå konfliktens komplexitet. Boken har tillbakablickar till bland annat terroristattackerna från den elfte september och hur kriget mellan USA, Nato och Afghanistan påverkade Afghanistan befolkning i allmänhet och inte bara de som planerade attacken. Det är därför jag uppmanar andra att läsa Afghanerna då man får fråga sig själv vilka är the bad guys eller om det ens finns en sådan.
Man får känna intervjupersonernas lidande och desperation oavsett vilket perspektiv man möter. Jag upptäckte snabbt att jag försökte komma på en lösning på karaktärernas olika förhinder eller rentav Afghanistans problem. Och jag är själv inte mer än en litteraturstudent som bor långt bort från talibanernas regim, vad skulle jag göra om jag faktiskt bodde där? Hur skulle jag försöka hjälpa de som är i fara? Afghanerna sätter oss i en kontext som är främmande för oss. Boken tar oss från vår comfort zone och lär oss ifrågasätta hur vi skulle agera inför en så komplicerad konflikt.
På bokens baksida finns det en fragment av Morgenbladets recension av Afghanerna, där det står: ”Som läsare sitter man än en gång och hoppas att den här boken når miljoner människor”. Själv håller jag med och önskar att min familj i Uruguay någon dag kommer att kunna läsa den.
