Det är enkelt att tala om teknologins fördelar. Lundagårds kulturkrönikör Olof Bärtås skriver om hur AI-teknologins framsteg troligen inte kommer leda till en Terminator-aktig framtid – men kanske förlusten av kulturen och bildningens själ.
AI-verktyget ChatGPT har haft ett spretigt mottagande. Liksom lanseringen av all ny teknik svarar somliga med bu och andra med bä. Vissa menar profetiskt att det kommer befria oss från tråkiga arbetsuppgifter, medan för andra är det en påminnelse om att vi måste återvända till människans ”själ”, för att använda den humanioraälskande ekonomirektorn Lars Strannegårds begrepp.
Tydligen kan chatten såväl sammanfatta begripliga texter av Jacques Derrida som att skriva godkända universitetstentor. ” Det här är alltså en revolution och den händer nu.”, skrev historikern Björn Lundberg om hur det kommer påverka den högre utbildningen.
Personligen känner jag mig något illamående av verktyget. Att jag inte är helt såld på dess positiva effekter beror möjligtvis på att jag nyligen läst Gavin Muellers Breaking Things At Work: The Luddites Were Right About Why You Hate Your Job (2021).
Den handlar om ludditerna på 1800-talet, ni vet den där rörelsen som stormade fabriker; de riktade sig särskilt mot textilmaskiner vilka de mycket omsorgsfullt slog sönder. Syftet var att organisera människors ilska mot den industriella revolutionen: dess sätt att ersätta människor och mänskligt arbete mot maskinellt arbete.
Mueller representerar en nytolkning av denna rörelse som menar att teknikens framgångar inte har ett värde i sig utan bara i den mån de kan förstås hjälpa människor. Att ny teknik på inget vis garanterar mänsklig frigörelse utan lika väl kan reproducera eller stärka existerande och för människan destruktiva samhällstrender.
Ludditerna har något intressant att säga om ChatGPT. De höjer varnande finger, efterfrågar lite eftertänksamhet och omformulerar delvis problemformuleringen. Enligt dem är den primära frågan inte det isolerade ämnet om en robot och vad den kan göra – utan i stället hur funktionen griper in i vår tid och ställer samtidens utmaningar på sin spets.
För dem kan problemet vara bortsuddandet av det egna läsandet och skrivandet i universitetsutbildningar. Förenklingen av läroprocesser. Mekaniseringen av människan och hennes kreativitet. Och hur AI-verktyget i sin tur möjliggör för detta: hur den förstärker en trend, befäster ett problem som redan är satt i rullning.
Jag mår illa för att befarar att en universitetsutbildning riskerar bli något fruktansvärd ytligt, för att inte säga meningslös vid stund när vi föreställer oss att ChatGPT kan lösa våra problem.
Risken med AI är inte, och har aldrig varit, att en terminatormördarrobot kommer ersätta mänskligheten. Det är jag inte orolig för. I stället står vi inför en moralisk fråga rörande hur vi ska förhålla oss till och använda ChatGPT. Annorlunda uttryckt: vad gör tekniken och hur förändrar den oss. Och risken – den kan jag nog inte formulera bättre än hur filosofen Hans Ruin redan skrivit.
”Snarare än över ’superintelligens’ borde vi kanske oroa oss över den ’superdumhet’ som hotar när människan inte längre anser sig behöva tänka för att hon tror att hennes verktyg gör det åt henne.”
Precis så.
