Michel Houellebecq och Jonatan Unge. I veckans kulturkrönika ställer sig Lundagårds Victoria Källström kritisk till samtidens killtyp – en sorts man vars enda tjusning, enligt henne, ligger i att han lyckats erhålla någon slags framgång.
Under de senaste åren har det flitigt diskuterats att en ny killtypstrend infunnit sig. En falang av män à la Pete Davidson – ett utmärglat yttre men ett humoristiskt och känslosamt inre. Dessa påstås ha övertagit stafettpinnen från de mer bildsköna hunkarna. Från att ha varit idealet duger numera Ryan Gosling inte till annat än att spela en nidbild av sig själv som Kendocka i den nya Barbiefilmen.
Jag vet inte om det är att trenden av heroin chic-killar även den nu är förbi – men den bild jag fått genom min kulturkonsumtion är varken att de eller hunkarna är det sanna samtidsidealet. Här följer därför en kort redogörelse av tre män inom kulturen uppmålade som åtråvärda. Detta trots att de är av hög ålder samt har ölmagar, dålig hårväxt och självömkande personligheter.
Exempel nummer ett är den franske författaren Michel Houellebecq. För ett par veckor sedan uppdagades att han tillfälligt lägger pennan på hyllan för att istället använda sin fysik som verktyg; i mars gör Houellebecq porrfilmsdebut i regi av det nederländska produktionsbolaget Kirac 27. Regissören, Stefan Ruitenbeek, ska enligt sig själv ha motiverat Houellebecq till att medverka med att ”många flickor vill ligga med [honom] eftersom [han] är känd författare”. Sjukt, tycker jag och det borde alla andra som inte tänder på rumpnissar också göra.
En annan känd kulturman som också kan liknas vid en sagofigur är mitt främsta svenska exempel – Jonatan Unge. Varenda podd jag lyssnar på och varenda tweet jag läser tycks inte handla om något annat än hans enorma attraktionskraft. Men varför? Förutom att han ser ut som Mårran från Mumin inkarnerad så genomförde han hela På spåret-säsongen med stora lökringar under armarna och har tidigare haft en podcast som främst behandlar hans erektionsproblem. Inte jättesexigt, va?
Slutligen; den av denna krönikas nämnda herrar som får kanske flest hjärtan att bulta – Tony Soprano (eller ja, James Gandolfini som skådespelaren heter). Inte bara i serien Sopranos (1999–2007) där karaktären huserar utan också på sociala medier tar jag regelbundet del av detta svärmeri. Häromdagen kom jag över en tiktok med ett hopklipp av olika videor på mister Soprano med ett rosa filter och poppig kärleksmusik. Jag förstår inte. Tony Soprano är ful, lönnfet och en mördare men får ändå varenda kvinna han pekar på.
Män tycks alltså osa sex trots att de är objektivt oattraktiva (nej, Houellebecqs skönhet är inte subjektiv), saknar förmågan att använda deodorant, är mordbenägna och rent av impotenta. Det kulturen har lärt mig är att det främsta afrodisiakumet är att erhålla någon typ av framgång i form av celebritet, auktoritet eller pengar. Kommer samma sak någonsin gälla för kvinnor?
