En säker Jerker Virdborg visar historiska Stockholms okända kulvertar, människoöden och hålrum. Men även om formen är tight lever gestaltningen inte helt upp till det som utlovas.
En guidad tur genom Stockholm i 40-årspresent. Det får huvudkaraktären i Cirkelns fyra hörn, för-flera-år-sedan-fyllda-40 Per, av sin pappa.
Far och son åker genom Stockholm i en buss som körs mjukt av guiden Laura. Varje stopp är laddat med obskyr men avgörande historia: slaget på Djurgården som stoppade Kristian II och förebådade Stockholms blodbad, den stora rivningsvågen, kärnreaktorbygget under Kungliga Tekniska högskolan, mordet på Anna Lindh, slottet Tre Kronors brand, Sveriges sista avrättning.
Pappan är fåordig, ibland osammanhängande, nästan en teaterkaraktär. Han säger att det finns saker som Per inte vet om hans liv, och att Per ska få svar på alla frågor han kan tänkas ställa. Men pappan svarar sällan, utan portionerar ut samtalsbomber om sitt förflutna. Han har varit gift två gånger innan han träffade Pers mamma. Han fick först en annan son: Per. Fick sönerna till och med samma mellannamn?
De stannar också till i faderns och familjens historia: platsen där pappan träffade Pers mamma, där pappan föddes, där hans första fru dog, där första sonen föddes, där farfaderns miljoner skapades.
En dimma täcker staden och gör den nästan folktom. Människor av kött och blod hamnar mest i marginalerna. Kvar är topografin, byggnaderna och platserna som konkretiserar det abstrakta historiebygget. Det är lite som om Palmemordsgruppen i stället hade ägnat sig åt stadshistoria, och förvånansvärt medryckande.
Var rivningen av Klarakvarteren av ondo? Var mordet på Anna Lindh en vändpunkt? Vad händer med Stockholm om atombomberna faller? Känner Per sin pappa över huvud taget? Svaren är mångtydiga, eller rentav fragment.
Konstant längtar Per hem, tillbaka till sambon Petra och sin unga son. Han slutar ofta lyssna på de förinspelade, faktaspäckade föreläsningarna. Han går undan och kollar mobilen. Han glider långsamt in i upplösningstillstånd av faderns avslöjade förflutna.
Formen är luftig, en pågående men inte ovälkommen trend som kanske tvingats fram av skärmkonkurrensen. Flertalet stycken är bara ett par rader långa, även om boken också genomgående växlar till en mer traditionell form. Och varje enskilt ”kapitel” – eller ”sektion”? – är högst två-tre sidor. Detta ger en snabb, rak, men också poetisk läsning. Frågan är om berättelsen kan leva upp till allt som lämnas osagt. Eftersom den är skickligt skriven: oftast, men ibland inte.
Jerker Virdborgs romandebut Svart krabba (2002) skildrar ett framtida krig i Sverige, med en oklar fiende. Hans dystopiska stil var redan då etablerad, med ödesmättad ordknapphet och rakhet. Problemet är att dystopi och krig ger en annan klangbotten än familjerelationer och stadshistoria. Alltså, Cirkelns fyra hörn är en berättelse om (familje)historia, minnen och identitet, men ändå får vi knappt veta lika mycket om karaktärerna som i en avskalad krigsthriller.
Romanen är kanske främst en högteknologisk och holistisk karta av Stockholm, i bemärkelsen det är på en ipad, i bemärkelsen det handlar om en son och en far, i bemärkelsen det handlar om stadens människoöden, i bemärkelsen den beskriver vad som genom tiden hade kunnat hända i stället.
En karta utan gränsmarkeringar eller kryss.
Per längtar till sin familj. Pappan längtar efter att berätta, eller? Stockholms vindlande historia och kontrahistoria pockar. Guiden Laura verkar inte längta alls, förutom efter dricks. Vi får aldrig veta vare sig problemen eller lösningarna i relationen mellan Per och hans pappa. Sedan avslutas berättelsen tvärt, innan känslorna hinner blomma ut.
Boken lämnar ett lite tomt avtryck, som ett hålrum i stadsbilden. Här saknas ett byggarbete.
