Akademiskt drama vid disputation i humaniora. Riskfylld forskning som vågar trotsa universitetsvärldens ortodoxi är ett hoppfyllt inslag, menar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Nicolas Jendi.
För drygt en vecka sedan upplevde jag och en vän något mycket sällsynt som jag inte väntar mig att uppleva igen på ett tag. Vi stod i en lång, ringlande och upprymd kö på LUX i väntan på att få observera en disputation i humaniora. Bara det var sällsynt nog. På detta kan jag även tillägga att vi inte kom in, då salen nådde sin kapacitet.
Det var något mycket uppfriskande i att stå i kö tillsammans med exalterade akademiker, alla som i viskande toner ivrigt spekulerade kring utfallet och forskningens innehåll. Tillsammans förkroppsligade de allt vad man vill tänka sig ett universitetscampus bör vara. Det är sällan man så tydligt kan observera en institutions goda hälsa på ett så påtagligt sätt.
Denna disputation hade alla drag av ett akademiskt drama, väl uttänkt på förhand. 20 års arbete i ett kontroversiellt ämne med nyans nog att dela åsikter hårfint bland politiska och kulturella grupperingar, allt under stor mediauppmärksamhet. De civilklädda poliserna inom och utanför salen fullbordade bilden av denna ödesmättade eftermiddag.
I takt med att det moderna universitetssystemet har åldrats och utvecklats har det förutsägbart nog vuxit fram en viss bekvämlighet och rutin i hur verksamheten bedrivs. Detta är givetvis inte ett problem i sig, men för de delar av akademin som sysslar med att vidga gränserna av mänsklig kunskap och det orädda sökandet efter sanning kan det utgöra en viss risk.
Gradvisa reformer och utbyggnader av finansieringsstrukturer, riktlinjer och bedömningskriterier kan utgöra mindre än summan av dess delar. Desto mer administrativt arbete och uppfyllande av kriterier som föregår forskning desto mindre incitament till nytänkande och allmän riskaptit. För den individuella doktoranden är det ofta klokast att utreda något redan erkänt område eller ämne, då insatserna är så pass stora, och kompensationen för risktagande kan verka obefintlig. Men vad som är rationellt för den enskilde är sällan rationellt för samhället som stort.
Utan institutioner och forskare som vågar trotsa ortodoxi riskerar vi att hamna i ett cykliskt läge där ny forskning endast syftar till att bekräfta föregående teorier. Detta olyckliga tillstånd riskerar att gå ouppmärksammat, eftersom få utanför forskningsvärlden är förmögna att identifiera gedigen innovation i avancerad vetenskap.
Utan incitament och möjlighet till risktagande blir universiteten till förlegade skuggbilder av de institutioner som en gång drivit samhället och kunskapen obevekligen framåt.
För att undvika detta behöver institutionell riskaptit bevaras och stärkas, medan riskfylld forskning bör beaktas och tas på allvar. Sensationen kring Egyptssons disputation är därmed ett hoppfullt inslag, och man bör vara tacksam att det ännu tycks pågå forskning som kan förarga, inspirera och skapa samhällelig uppståndelse!
