Tidningen (och undertecknad) fyller nittio i år. Det vore således på sin plats att utbrista i sedvanlig panegyrik.
Men ack! Det enda arme Q kan tänka på är hur viktigt det är att hundraårsversen blir roande, attiskt saltstänkt, underfundig, formsäker, dunkelt alluderande och ändå en besvikelse för alla som tyckte att versen var bättre förr; samt hur en sådan oöverträfflig vers ska komponeras. Det kommer Q att ägna de kommande tio åren att fundera över.
Q kvad prematursekulärt:
Hinc robur men ingen securitas!
In decem anni skall vi
Vårt saeculum få. Festivitas!
O hundraårsfrenesi!
Nonne adveniet punsch och snaps?
Quod helst som sker i vår,
sed helst non fasansfull kårkollaps,
skall quis snart fylla centum år.
Nonaginta!
Lundagård est ädelt vin,
quis inte heller post festum är
lika död som studentlatin.
