En välförtjänt "hype" eller bara en fluga? Lundagårds kulturkrönikör Jonathan Juhlin vägrar följa TV-trender.
Tv-serier har aldrig varit min grej. Jag tror det delvis handlar om att jag vill vara en motvallssnubbe, delvis handlar det också om att jag kanske inte alltid har tålamodet. För när en serie väl blir dålig då tycker jag ofta att den blir riktigt, riktigt dålig, jag ser igenom produkten och manuset skiner fram genom tv-rutan, distans uppstår, jag tröttnar och stänger av. Förklaringen till min motvilja ligger någonstans i en elitism som bor inom mig. För jag älskar ju film och har inga problem med att bänka mig framför ”Fanny och Alexander” på juldagen, trots den digra längden som sätter prov på sittfläsket. Långsamma svartvita filmer på östeuropeiska språk är inte heller något jag räds. Franska nya vågens utmanande format tröskar jag mig relativt obehindrat igenom.
En annan grej som jag tror spelar in, kanske den viktigaste, är att jag är skeptisk mot masshysteri av alla dess slag. När alla springer åt samma håll inbillar jag mig att jag stannar upp en liten stund för att se vartåt det barkar. Mamma brukar berätta om hur jag om morgnarna var oerhört långsam med att äta och klä på mig. Men det kanske är något i mitt undermedvetna som uppmanar mig att vara skeptisk mot det nya – den nya dagen, den nya masshysterin och idag inte sällan, den nya hype:ade serien.
Här följer en lista på serier som jag stolt kan säga att jag aldrig har sett:
- Bron
- Game of Thrones
- Squid Game
- Kärlek och anarki
- The White Lotus
Listan kan göras längre och jag har inte inkluderat äldre verk, då de faktiskt är sådana som jag kan ta till mig då hysterin lagt sig. Ett exempel på det är när jag såg serien ”Chernobyl” regisserad av Johan Renck. Den var en sån där serie som var på allas läppar och exakt alla tycks ha sett den exakt samtidigt. Då kändes det som om jag var den där störiga som inte såg den, till stor del för att alla andra gjorde just det. Så några månader gick, jag skaffade mig en HBO-provmånad, såg serien och tyckte den var otroligt bra. Fölket hade haft rätt, den var ”talk of the town” av en anledning och jag kände mig dum som varit sådär störigt motvalls. Men den erfarenheten var ändå inte tillräcklig för att bryta mitt mönster, min resa mot strömmen fortsätter.
Det ska erkännas att jag simmat på en hel del stenar längs vägen. Exempelvis var ”Breaking Bad” en sådan för mig, jag tyckte den var fantastisk, tycker det alltjämt fortfarande. Därefter gav jag ”Better Call Saul” en chans och den var, döm av min förvåning, snäppet bättre. ”Rick and Morty” såg jag också tillslut, den var rätt kul får jag medge.
Nu för inte alls länge sedan var det på nytt dags för ännu en masspsykos. För någon vecka sedan fylldes sociala medier med hyllningar till avsnitt tre av “The Last of Us”. Men jag skrockar gott på kammaren och tittar med skepsis på de totalt onyanserade reaktionerna. Begreppet recency bias tror jag är en glosa för många att lägga på minnet. För jag tror bestämt att det inte kan ha varit så fantastiskt som ni alla hävdar. Mot all förmodan så återkommer jag kanske med en avbön om sisådär ett halvår. Tills dess kan ni andra gå på, vi störiga motvallssnubbar klarar oss nog ändå.
