Kirurgen: Även om vi gör vårt bästa kommer vissa att dö

Mödra- och barnadödligheten i Sierra Leone hör till de högsta i världen. Lundagårds Juliette Olofsson arbetade som läkarassistent med organisation Bombali Health Development vid ett av landets sjukhus. Där mötte hon människorna bakom statistiken, men också personerna som kämpar för att förbättra vården.

– Ska vi gå tillsammans till sjukhuset?

Tairu Fofanah sluter upp intill mig. Han är kirurg vid Moyamba Government Hospital (MGH) i Sierra Leone och min granne i den klunga av hus där vårdpersonalen bor. Nattens dimma ligger fortfarande utspilld över marken där vi går, men kommer snart att ge vika för dagens hetta. Som läkarassistent vid MGH känns Sveriges kalla klimat och min vardag som student på läkarlinjen vid Lunds universitet långt borta.

En skogsstig och några dammiga gator senare, vid sjukhusets rostiga grindar, möter vi Lars Seligman. Han är läkaren som grundade Bombali Health Development (BHD), organisationen jag åkte hit med. Hemma väntar en utnämning till svensk hjälte i världen. Han arbetar för att förbättra vården vid sjukhuset, genom att bland annat införskaffa läkemedel och sjukhusutrustning. Organisationen ser även till att barn upp till nio år får gratis sjukvård.

Tairu Fofanah berättar hur det var innan BHD kom. Om utrustning som inte fanns och föräldrar som inte hade råd att betala för vården som skulle få deras barn att överleva. Han menar att förbättringarna som skett inte bara påverkar patienterna, utan även personalen.

– Både patienterna och personalen är gladare nu. För om du jobbar i en miljö där du har utrustningen och resurserna för att göra ditt arbete blir allt så mycket lättare.

Tairu Fofanah påpekar dock att det fortfarande finns utmaningar för sjukhuset. Ännu saknas mycket utrustning och mediciner. Även människors inställning till traditionell läkekonst ställer till problem i distriktet. Att använda örter istället för att söka vård vid MGH är vanligt. Många gånger leder det till döden, dels på grund av avsaknaden av riktig vård men även på grund av intag av giftiga preparat. Jag själv träffade en treåring på sjukhuset som behandlats med örter för något trivialt. Hon dog av organsvikt. Enligt Tairu Fofanah har många barn dött till följd av just örter, även när de kommit till sjukhuset.

– Ibland är det för sent – även när du har den bästa personalen och all utrustning. Örterna har orsakat skador.

I Sierra Leone är mödradödligheten och barnadödligheten bland de högsta i världen. Redan under min första dag vid sjukhuset går en tvillingfödsel alarmerande fel. Minuterna innan det akuta kejsarsnittet ska börja går strömmen. Min lilla ficklampa från Clas Ohlson lyser upp scenen: den skrikande kvinnan, personalen som springer ut för att fixa dieselgeneratorn. Armen från det lilla barnet som sticker ut. En sjuksköterska står redo med en filt, men den ena bebisen överlever inte. Under min följande tid vid MGH kommer människor att dö i ett tempo som jag inte trodde var möjlig. Någon vecka senare får en nyförlöst kvinna stora blödningar. Sjukhusets lilla reserv av blod försvinner snabbt och snart står vi i kö för att testa blodgrupp. Det skänkta blodet är ute ur henne till synes i samma stund som hon får det. Kvinnan lever inte längre än till morgonen. I förbifarten säger någon att hon hade tre barn.

Vid ett annat tillfälle vakar jag över ett barn med allvarlig malaria. De flesta som drabbas av sjukdomen klarar sig med rätt vård, men chansen försämras kraftigt om patienten kommer in sent. Jag har bytts av när hon dör, men skriken från de anhöriga hörs över hela sjukhusområdet. Hur hanterar man egentligen alla dödsfall som sker? Det brister något i mitt hjärta varje gång. Jag har frågat Tairu Fofanah hur han förhåller sig till det. Han menar att utgången ibland inte går att göra något åt, hur mycket man än försöker.

– Vi måste inse att vi kan göra vårt allra bästa för vissa patienter och de kommer ändå att dö. Men hur vi kan minimera de onödiga dödsfallen, det är vad som borde vara vårt dagliga mål. 

Han stannar upp en sekund.

– Men det är påfrestande ibland. 

Första gången jag träffar Haja Mamie Vanjah brister hon ut i ett stort leende. Hon har placerat ut stolar på innergårdens röda jord och hennes barnbarn kikar nyfiket fram bakom husknuten. Haja Mamie Vanjah är chef i flera olika byar och delar av Moyamba. Hon är även aktiv i organisationer som arbetar för kvinnors rättigheter. Hon berättar, liksom Tairu Fofanah, om hur sjukhusets barnavdelningar var innan BHD kom. Att patienterna behövde betala för blod.

– Kan du tänka dig? Ditt barn fick inte blod om du inte kunde betala för det.

Hon menar att organisationen gjort att dödligheten på barnavdelningarna gått ned och lett till stora skillnader för områdets kvinnor och barn. Hon berättar att BHD:s besök i byar även lett till en ökad vilja att ta sig till MGH, men förklarar att vägen dit kan vara ett problem. De flesta saknar tillgång till bil eller motorcykel. Många gånger behöver föräldrar gå långa sträckor, via ojämna vägar i djungel och över vattendrag, med deras barn knutna på ryggen. Enligt Haja Mamie Vanjah tar det väldigt lång tid.

– De kan behöva gå 11-12 miles för att ta sig till sjukhuset, det tar flera timmar.

En av mina sista dagar vid MGH kämpar en pojke mot malaria, i samma säng som så många andra barn dött i. Men han återhämtar sig. När jag vinkar till honom skrattar han på ett sätt som bara små barn kan. Just denna dag är stämningen på barnavdelningen lättsam. En liten flicka, som bara dagar tidigare inte kunde andas själv, kommer fram och tar min hand. Små, knubbiga fingrar. De delar av mitt hjärta som tycks ha brustit börjar lagas lite, där och då.

På kvällen låter jag ficklampans ljuskägla leda vägen hem efter ännu en lång dag. Stjärnorna glöder intensivt ovanför mig och i buskarna glittrar eldflugorna. Imorgon fortsätter arbetet på ett sjukhus där många dör, men fler överlever. Jag minns Haja Mamie Vanjahs ord.

– Jag vill verkligen att MGH ska vara på topp. Det ska vara ärligt, dedikerat, pålitligt.

Hennes bestämda min när hon såg ut över innergården.

– Det är möjligt.