Är minimalismen alltid så eftersträvansvärd? Lundagårds Bianca Raffone skriver om sin egen spartanska vardag och dess motsatser.
Att vara student innebär för många ett oändligt flyttande. Den hårda konkurrensen för att få tag på korta andrahandskontrakt får människor att gå med på lite vad som helst. Hutlösa ockerhyror för lägenheter utanför centrum? Visst!
Jag tänker att jag borde rensa för att på ett smidigt sätt saxa mig igenom kommande flyttar. Det känns hett att inte behöva hyra en bil. Packa i en ryggsäck, ta en planta i knät och flytta med hjälp av bussen. Förenligt med ett minimalistiskt ideal. Tecken på att stå över prylar.
SVT släppte nyligen dokumentären ”Samlarna” av Linnea Widén. Hon har följt olika personer som genom sin oförmåga att göra sig av med saker knappt, eller inte alls, kommer in i sina lägenheter. Personerna rör sig i gångar i sina lägenheter där högar med prylar går från golv till tak. En kvinna har sedan ett år tillbaka bott på vandrarhem. Hon kommer helt enkelt inte in i sin lägenhet.
Först förstår jag ingenting. Högarna med, i mina ögon, skräp äcklar mig. Men under programmets lopp mjuknar jag. Personerna berättar om sina saker med stor värme, en övertygelse att prylen vid något tillfälle kan komma till stor användning.
Människorna i programmet lider av samlarsyndrom, något som drabbar 2,5 procent av Sveriges befolkning. Jag vill inte förminska problemen samlarsyndromet ställer till med för dessa människor. Inte ovanligt förknippat med ett stort lidande och psykisk ohälsa, men under programmets gång framstår deras förhållningssätt till sina saker som det enda rimliga. Trots att det står i motsats till mina egna minimalistiska ideal.
Det totala överflödet av saker och konsumtionens konsekvenser för klimatet kan knappast ha gått någon förbi. Ett förhållningssätt är då helt enkelt att göra sig av med sina saker. Inte lägga värde i materiella ting. Osentimentalt göra sig av med böcker, kläder, köksgeråd och möbler. Varför ska jag hålla fast i just denna pinnstol när det finns åtta likadana i närmaste secondhand-butik, eller hundra likadana på närmaste möbelvaruhus?
Detta känslokalla sätt att se på prylar kan bara födas i ett samhälle med stort överflöd. Det finns ett stråk av sundhet i detta syndrom. Även om saken inte har ett affektionsvärde för just mig, är den gjord av någon. Gjort av något. Har en funktion eller kan vara viktig för någon annan. Det är mer sympatiskt att högt värdera sina prylar. Mer i linje med hur vi människor levt i historien, innan konsumtionen och överflödet. Att samla och värna om sina prylar var gynnsamt förut, men är inte någonting som fungerar längre. Att utan eftertanke göra sig av med alla sina saker kan bara göras när vi vet att det går att få tag på en likadan pryl inom ett dygn. Klart det är lätt att leva i en ryggsäck då.
Jag kommer hyra en bil nästa gång jag flyttar. Mina saker gör det, tyvärr,omöjligt för mig att avslappnat flytta på bussen. Men nästa gång jag trillar över någons, för mig obegripliga, prylar som absolut inte får slängas har dokumentären gett mig en ny blick. Kanske är samlandet längre ifrån konsumtionssamhället än minimalismen?
