Den amerikanska kompositören och musikern Kali Malone är en av den samtida konstmusikens verkligt stora. Lördagen den 4/3 spelade hon två utsålda konserter på Malmö Konstmuseum. Lundagårds Isak Aho Nyman var där.
Framför den välvda mosaikväggen i Skovgaardssalen på Malmö Konstmuseum trillar det undan för undan in mer och mer folk. Många blir glatt överraskade av att se någon de känner igen och ett sorl ekar upp mot taket. Efter ett tag tystnar sorlet och alla blickar vänds mot 1500-tals-orgeln som sitter tvärsemot mosaiken. Mitt inne i det antika, handmålade instrumentet har Kali Malone och hennes kollega Stephen O’malley nämligen satt sig. Trots att de sitter så lågt att de inte syns från publiken sträcker sig många så långt de kan för att få en skymt av musikerna.
Foto: Isak Aho Nyman
Orgelkonserter är nästan unika i den låga kontaktnivån mellan musiker och publik. Organisten syns sällan, och orgeln själv avslöjar ingenting. Den här bristen på visuell aktivitet gör att du lyssnar allt noggrannare. När allt annat i rummet faller tillbaka in i bakgrunden blir de allra minsta variationerna i orgelspelet mer påtagliga. I fallet Kali Malone är det här en perfekt scen.
Malones musik utvecklar sig långsamt och kan dröja vid ett ackord i flera minuter. På skiva blir effekten av det här stillsam och kraftfull, men när ackorden får sväva ut genom Skovgaardssalen blir de något annat. Klangerna från orgelns pipor blandar sig med varandra och skapar hela tiden nya mönster, krängningar och vändningar. Ett ackord som på skiva verkar konstant avslöjas nu som högst levande, där tonerna hela tiden kolliderar för att skapa fler och fler harmonier. Känslan är att rummet och dess egenheter också påverkar hur Malone tar sig an sina kompositioner, hon drar ut eller förkortar vissa ackord för att låta harmonierna utveckla sig som de bara kan i just det här rummet.
Foto: Isak Aho Nyman
Att vara närvarande i rummet gör också orgelns storlek och egenheter än mer påtagliga. Varje gång en ventil öppnas för att släppa fram luft genom en pipa hörs det som ett litet knäppljud, som om instrumentet var ett stort djur som andas. Malones orgelspel utmärker sig delvis just genom att det tar tillvara på den här levande egenskapen i instrumentet. Där andra kompositörer hade sökt något mer pålitligt och stabilt verkar Malone istället dras till det oberäkneliga och skeva i att spela på en 500 år gammal orgel. Instrumentets egenheter spelar med snarare än motverkar hennes ambitioner.
Samtida konstmusik generellt och orgelmusik specifikt kan lätt bli teoretiskt, där utforskandet av klangfärg eller övertoner prioriteras över styckets mer emotionella uttryck. Även här är Kali Malone unikt imponerande i hur hon lyckas kombinera vad som i många fall är djupt komplexa musikteoretiska metoder med ett musikaliskt uttryck som blir otroligt känslomässigt närvarande. När Malone trycker ner en av fotpedalerna och kopplar in ett av de längsta basrören i ett olidligt vackert ackord känns det bokstavligt talat hela vägen in i benen. Samspelet mellan musikens klanger och ljudets fysiska påverkan skapar en enastående helhetsupplevelse. Inte bara rummet är med och påverkar ljudbilden, det känns som att Malone har kontroll över själva luften som ljudet färdas genom.
När konserten är slut och orgeln tystnat sitter vi bara där tills det att Malone och O’malley ställer sig upp så att vi ser dem. När applåderna tystnar sitter många kvar ett bra tag till. Folk ser sig omkring som nyvakna och rör sig lika långsamt. Det är en omtumlande upplevelse att vara i samma rum som Kali Malones musik, just för att det är att vistas där med den. Lika tacksam som jag är för att fått vara där, på Malmö Konstmuseum med musiken, är jag förkrossad över hur lång tid det kommer ta innan jag kommer kunna träffa den igen.
