Varför tävla i någon annans sport? Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Nicolas Jendi om att humanioras värde inte ska mätas i lönsamhet.
En ständig fråga inom utbildningspolitiken är den om de humanistiska ämnenas till synes obevekliga förluster i prestige, glamour och finansiering. Detta öde går knappast att missa, då de berörda humanisterna tenderar att vara både vältaliga och rättframma.
Ofta återkommer frågan om humaniora och arbetsmarknaden, något som aktualiserades nyligen då samhällsvetarkåren höll sin arbetsmässa. Det är vanligt att tillskriva humaniorans förminskade anseende till en bristfällig ”koppling” till arbetsmarknaden. Frågan ”vad blir man med din utbildning?” ekar i väggarna på LUX. Jag misstänker att frågor som denna har blivit vanligare i takt med att universiteten har gått från att vara stängda högborgar för elitutbildning till att allt mer likna en förutsättning för många yrken i en högteknologisk, industriell ekonomi som våran.
Varför verkar de humanistiska ämnena ha en så komplicerad relation till arbetslivet? En rastlös blandning av förakt och åtrå lämnar en hel svit av ämnen i limbo mellan campus och arbetsplats. Kanske är det för att så länge man talar om och med studenter, är arbetslivet något som ska komma sen, efter det pågående. Till skillnad från ingenjörer, en ständig bristvara och framtidsivrande startups på ekonomihögskolan, tycks humanister ha väldigt lite med framtiden att göra.
Ett problem för humanisterna tycks vara att studiet av mänskligheten, trots dess många förmåner, inte ger upphov till många insikter om dess framtid. Samhällsutvecklingen, kulturen och allsköns idéströmningar utmärker sig för sin oförutsägbarhet. En samhällsanda och dess uttryck växer knappast enligt en förutbestämd plan (åtminstone inte en vi jordiska kan begripa), utan är lika nyckfull och mystisk som de människor som utgör den.
Naturvetenskapen följer naturlagar. Utvecklingen föranleder sig själv, och vi tycker oss ”veta” vad för sorts ingenjörer och forskare som framtiden efterfrågar. Likväl myllrar näringslivet med de som arbetar eller påstår sig arbeta med framtidens alla projekt. Att läsa en humanistisk utbildning säger en mycket om det som varit och det som är, men inte så mycket om det som kommer.
Men varför tävla i någon annans sport? Humanioran kanske helt enkelt inte är ämnad för världen utanför universitetet? Istället kan de utgöra en fristad för just det esoteriska och världsfrånvända. Dess syfte är att förvalta kulturarvet, och framförallt se till att det finns ett kulturhistoriskt sammanhang för ny kultur att tillhöra och frodas i.
Universitet har sitt ursprung bland de munkar som bevarade antikens kultur genom mörker och anarki. Det gjordes inte för lönsamheten, utan för dess egen skull. Kanske detta är en bättre förståelse för de humanistiska ämnenas ökande isolering bland de akademiska disciplinerna. Söker man sig till ett elfenbenstorn medföljer en viss grad av isolering, men utsikten kan vara värd besväret.
