En människa kan aldrig helt göra sig fri från sina rötter. Lundagårds Theo Vareman har läst Frans Wachtmeisters debutroman "Territoriella anspråk".
Hans är 30 år gammal och har bott i Japan i tio år. Den fascination han en gång kände för det mytomspunna landet i öst har successivt övergått i kall cynism. Om dagarna arbetar han som översättare på ett flashigt konstmuseum, men det är bara en tidsfråga innan han rationaliseras bort av Google Translate.
Så anländer plötsligt en tysk forskare, Max Weiss, till museet. Eftersom Hans är den enda europén anställd där får han i uppdrag att ta hand om gästen – något Weiss, som hoppas få uppleva det genuint japanska, blir märkbart besviken över. Tillsammans ger de sig ut på en roadtrip till Kyushu i södra Japan där Weiss ska samla in information om en särskild typ av Buddha-statyer.
Genomgående under de två européernas resa är Weiss desperata längtan efter att accepteras av det nya landet. Han blir kränkt när någon tilltalar honom på engelska, demonstrerar överdrivet att han tycker om den japanska maten och raggar gärna men klumpigt på de japanska kvinnor som kommer i hans väg.
Allt detta betraktar Hans med sin kallt reserverade blick, som ibland får ge vika för rejäl sekundärskam. Läsaren tillåts ana att Hans en gång var precis som Weiss, att även han hoppats på frälsning från det nya landet. Men hur mycket han än har försökt assimilera sig är det omöjligt för någon utifrån att faktiskt bli japan.
Territoriella anspråk är Frans Wachtmeisters debutroman, och författaren har i likhet med huvudpersonen bott i Japan i snart ett decennium. Under bokens release i Malmö bekände sig författaren ha stora likheter med båda karaktärernas inställning till Japan – men menade att han själv gått vidare till ett annat stadium, ett av acceptans inför att han alltid kommer vara en främling.
Ämnet som romanen behandlar är dock mycket större än bara två anime-fans från västs besvikelse. I grunden frågar sig Territoriella anspråk om det finns någon gräns för hur mycket vi kan lämna bakom oss – och vad som går förlorat när vi försöker. Hans har efter tio år inte hittat någon känsla av frid i Tokyo. Däremot har han insett att hans ursprungliga hemland efter en så lång tid inte heller kommer vara detsamma. Han har förlorat det gamla utan att någonsin faktiskt ha hittat något nytt.
Även om det är en tät roman vi pratar om – Territoriella anspråk är bara drygt 200 sidor lång – så hade den gynnats av att kortas lite mer. Bokens sista del, då Hans till sist låter sin fasad ge vika och själv erkänner sin besvikelse, känns nästan onödig. Allt som berättas där har läsaren redan tillåtits ana boken igenom, och de sista 20 sidorna blir därigenom bara en bekräftelse av något man (nästan) redan vet.
Med det sagt är Territoriella anspråk en stark debut och en riktigt bra – och rolig – roman. Berättelsen lyckas, sin snäva ram till trots, behandla en mängd ämnen, och tjänar dessutom som en fin introduktion till delar av den japanska konstskatten. Enligt uppgift arbetar Wachtmeister redan på en ny bok – det blir spännande att se i vilken riktning hans författarskap kommer fortsätta.
