Studentengagemang är underbart, men det ska också lämnas bakom en. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Gustav Ohlén om oförmågan att släppa studentlivets bråk och gnabb.
Det var för några veckor sedan som jag var ute på en av nationerna i Lund. Temat var indie-kväll. Klassiker från The Strokes, Arctic Monkeys, The Police etcetera gick på högvarv och stämningen var fulländad.
Svettiga och hängiga gick vi ut för att svalka av oss i den nollgradiga luften med jämna mellanrum. Ångor steg från huden och kölden högg tag om öronen på ett bitskt men välkomnande sätt.
Jag skulle inte vilja kalla mig själv för socialt utsvulten, faktum är att ambitionsnivån är relativt låg när det gäller nya människor. Men är det indie-kväll så är det. Så jag började prata med en kille som stod ensam i hörnet. Vi kallar honom Jacob i brist på fantasi.
Tidigt i vårt samtal kom vi fram till att vi båda hade varit styrelseledamöter i studentlivet. Det var trevligt att jämföra våra gamla föreningar och poster. Men samtalet, liksom indie-kvällen och mitt goda humör, skulle snabbt nå sin kulmen. Jag nämnde något om gamla samarbeten och Jacobs ansikte blev mörkt, förvridet, nästan förtvivlat.
Jacob spottade fram orden, hävde ur sig förolämpningar medan ansiktet rodnade och ögonen stirrade genom mitt huvud och ut i intet. I detalj raljerade han över dispyter med andra studentföreningar, konkurrens och anklagelser om högmod. Medan ögonen svartnade och personangreppen blev hårdare kunde jag känna hur jag krympte. Scenen måste ha påmint om när Gandalf skäller ut Frodo i första Sagan om ringen. Samtidigt hördes det dova riffet till Don’t look back in anger av Oasis inifrån lokalen. Mina vänner hade gått in och ensam stod jag kvar med Jacob med aggressionsproblem.
Medan den sista refrängen på Oasis låt ekade ut i kylan hade jag sedan länge slutat lyssna på Jacob. I stället kunde jag inte släppa tanken av sekt-mentaliteten som fångar in så många studenter i det ideella arbetet. Alltjämt möter jag personer som inte är, men har varit delaktiga i studentorganisationer. Personer som inte kan lämna sitt ämbete bakom sig. Kanske handlar det om status, vad vet jag.
Ideellt arbete inom studentorganisationer är en stor uppgift. Att dessutom föra vidare gamla seder och traditioner till nya engagerade är kanske något av det viktigaste en styrelseledamot kan göra – så det är inte problemet. Däremot ser jag ett mörker i de som går överstyr, som gör sin överlämning men som inte kan gå vidare. Det är obehagligt med en gäst som tackar för kaffet, men som sedan sitter kvar.
Min poäng är nog – släpp det. Hur det ska gå till vet jag faktiskt inte, men jag kommer nog inte blir mer kontaktsökande framöver. Kanske är lösningen att vi i stället för att stå ute och prata om gammalt groll i kylan, gå in i svettoset och lyssna lite mer på Oasis. Don’t look back in anger.
