I dag, 31 mars, har Toddyspexarnas "Oxenstierna" urpremiär. Lundagårds skribent Malva Crona besökte generalrepetitionen och beskriver hur kallblodiga nunnor intar scenen i AF-borgens Stora sal.
Titel: Oxenstierna
Orginaluppsättning: VT23
Visas: 31 mars–2 april, Stora salen, AF Borgen
statsmän.
Foto: Johanna Nilsson
Trots det lilla antalet åskådare som har samlats i Stora Salens främre del så infinner sig den uppsluppna spexstämningen när Toddy-spexets kapellmästare smyger ut på scenen. Tonerna från den klassiska introlåten Berliner Luft studsar mellan väggarna medan strålkastarna följer kapellmästaren på en tur runt i salen.
När ridån dras isär har vi förflyttat oss till Stockholm år 1644. Drottning Kristina ska snart fylla arton och längtar bort från ett grått och ruggigt Sverige. Vi i publiken, som flytt undan det kalla marsvädret, kan relatera. På slottet finns även Kristinas två vänner, en ängslig hovnarr och regent Axel Oxenstierna som fått namnge detta nyskrivna spex. Axel putsar drottningkronan lite väl ofta och tillsammans med sina byråkratiska statsmän smider han planer för hur den ska landa på hans eget huvud i stället för Kristinas.
Spexet är trögstartat och första scenen saknar tydliga skämt. Men när vi byter miljö till en lummig, italiensk klostergård så lyfter det. Här gör abbedissan entré, spexets bärande personlighet. I flera bemärkelser är hon klostrets Gudmoder som med hård och åldersdarrig hand styr sina nunnor och sin munk. Varje framträdande av abbedissan följs av skratt och busvisslingar, och publiken klappar efter omtag gång på gång.
När spexet väl fått fart så fortsätter det att väcka entusiastiska applåder. Det blir flera roliga smånummer som inte anknyter tydligt till historien. Många gånger ackompanjeras sången inte bara av orkestern utan också av lustiga danskoreografier som får numrena att flyga. De väger upp för att låttexterna är svårtydda i de snabbare melodierna och att bissen inte riktigt sitter. Men det är trots allt ett genrep, och publiken är lika glad för det! Stämningen är hög och folk lämnar föreställningen med nöjda leenden på läpparna.
Foto: Johanna Nilsson
Sammantaget är Oxenstierna ett lugnt spex utan för många karaktärer eller förvecklingar att hålla reda på. Publiken bjuds på stabil underhållning väl inom ramarna för spexgenren, men kanske kunde det önskas lite fler utmanande grepp i framtiden?
Bäst i test:
Kuplett: De mustaschprydda servitörerna om dejtandets baksida
Scennärvaro: Narrens blottande monolog
Sminket: Riktigt snyggt sminkat!
Karaktär: Abbedissan
