Hur ska jag förstå ett existentiellt hot? Lundagårds kulturkrönikör Jonathan Juhlin vänder sig till musiken för att få uttryck för klimatångesten han inte kan greppa.
Kommer du kommer du
Ekar sången i den föga uppmärksammade indieartisten Folke Nikanors Kommer du insjungen av Anja Bigrell på EP:n Främmande kapitel 2. Om jag får vara så fräck, skulle jag vilja föreslå att du lyssnar på låten innan du läser texten, den finns där musik finns.
”När du frågar mig, hur det ser ut när du blir stor, kommer vi att kunna andas
…
När du frågar, men har vi ens någon framtid kvar
Kommer du
Kommer du
Vi kan försöka
Kommer du
Kommer du
Vi har bara en chans”
Undergångsprofetiska rader möjligtvis. En stor trumma att slå på absolut.
Hissen störtdyker genom schaktet i min mage var gång den senaste IPCC rapporten dimper ner. Läget beskrivs som alltmer akut. Samtidigt vattnas budskapet direkt ut av trollfabriker och populistmedier till en gyttjebrottning på Twitter.
Klimatet är inte att betrakta som en politisk fråga, den är djupt existentiell. Den är det här och nu, den är inte exklusiv för de kommande generationerna. Försöken att reducera ungdomars kamp till gymnasiala uppror mot föräldragenerationen, att måla ut aktivister till flummiga trädkramare, håller inte. Städar vi bort sådana banaliteter står vi i stället öga mot öga mot den oformliga massa som klimathotet utgör.
Men paniken vägrar infinna sig. Dagen efter rapporten sätter sig miljontals människor i fossilbränsle-drivna bilar mot jobbet för att sedan åka hem och mata barnen med importerad spaghetti och köttfärs från metansprutande betesdjur. Inte är jag själv bättre som fortsätter äta sydamerikanska bananer samtidigt som jag scrollar på en kinesiskt tillverkad mobil. Vi sitter i samma båt: dömer jag min omgivning dömer jag också mig själv.
Kanske bör vi en gång för alla ställa oss frågan om vi människor är lämpade att förstå oss på den sorts fenomen som globala kriser är, mer specifikt av den typ som klimatkrisen utgör. Möjligen kan vi förstå oss på delar av konceptet, möjligen kan vi förstå oss på att det kommer bli varmare och havsnivåerna kommer höjas. Men tar vi verkligen in det och var tar insikterna i så fall vägen?
Erland Josephssons karaktär Johan i serien Scener ur ett äktenskap, säger i en replik: ”Vi människor är känslomässiga analfabeter.”
Tankar om klimatkrisen borde rendera i känslomässiga utbrott. Leda till uttryck som vänder upp och ner på det stiltje som nu råder i samhället. Vi står förlamade inför faktumet samtidigt som vi står oförstående inför våra känslor. Här verkar en dissonans uppstå mellan tankar, känslor och handlingar.
”När du frågar har jag inte längre svar”
Fortsätter låten som sätter ord på det många går runt och tänker utan att riktigt våga formulera. Bland mina vänner, familj, bekanta adresseras så gott som aldrig detta oerhörda som hänger ovanför oss. Senkapitalismen erbjuder resor till rymden, föryngrande cellutbyten, avancerad AI. Men svar på frågan om klimatkrisen väntar oss ännu.
”Kommer du
Kommer du
Vi måste försöka”
