Dansen var livet för Lundagårds studentlivskrönikör Bianca Raffone. Nu tämjer hon algoritmer för att undvika att se balettklipp.
Att inte välja är också ett val. Och någonstans längst vägen tog jag inte ett beslut och sen blev det för sent att kunna välja min passion. Tiden rann iväg och nu köper jag en kaffe på LUX istället för att rulla ut musklerna i en danssal.
Jag började dansa när jag var två, något min mamma motiverade med att det var trendigt att gå på barndans. I mitt fall var det en fullträff. Jag älskade varje minut. Under många år var allt en transportsträcka till danssalen. Jag föll pladask för dansen. Att tillsammans med andra bli en unison kropp är en unik upplevelse, men att ibland lyckas beröra någon med det man skapat är svårt att slå.
Jag antar att jag inte är den enda som lämnat en dröm bakom mig för att börja på universitetet. För mig gjorde långdragna konflikter och brist på träningsmöjligheter att drömmen försvann längre och längre bort. Jag kunde inte längre träna som jag ville och hade behövt. En dansares karriär är kort och fönstret för att kunna satsa på dansen är litet, bara ett par år. Står man inte redo blir det snabbt för sent. Det var aldrig mitt tydliga val, men nu kommer det aldrig att bli mitt alternativ. Fönstret har stängts.
Fortfarande, fem år senare, har jag fortfarande svårt att se på dans. Jag försöker tämja mina algoritmer till att sluta visa klipp från baletter. Jag har avföljt alla danskonton. Stålsätter mig när jag går och tittar på dansföreställningar. Jag är intensivt svartsjuk. Beter mig som att dansen är ett ex jag aldrig kommit över. The one that got away. Kanske borde jag prata med någon, som man brukar uppmuntra hjärtekrossade som inte går vidare att göra?
Det är lätt att tänka att det bara finns en tydlig väg framåt. Speciellt på universitetet där alla verkar ha drömt om sina utbildningar sen de kunde prata. Hånfullt ler dom och går hand i hand med sin partner från lågstadiet, läkarprogrammet, och jag ser bittert på. Skrapar ihop bitarna av mitt krossade hjärta och mumlar något om att jag ändå inte ville bli dansare.
Det är märkligt att titta tillbaka på sitt liv och sörja det som aldrig blev, innan man ens hunnit torka bakom öronen. Ibland kanske det finns en tydliga skada att peka på, men ibland finns inte det heller det som skäl till varför det inte blev. Kanske hade det varit skönare att ha satsat, men inte lyckats. Att talangen inte räckte till är en tydligare sorg. Att en passion runnit ut i sanden är diffust.
Vi borde ha en mer polyamorös inställning till livsval. Vi människor verkar ha förmågan till flera passioner samtidigt.
Vilka krossade drömmar gömmer sig bland Lunds studenter? Kanske står det en gitarr på ditt studentrum och hånar dig. Eller nedpackade fotbollsskor som får det att hugga till i magen när de dyker upp i flytten. Det är lätt att inbilla sig att det finns en rätt väg att vandra. En solklar väg framåt. En enda utbildning, livsstil eller yrkesval. Det är en bedräglig tanke att ha.
