Frihet förvandlas till frustration. Mitt i uppsatsstressen tar Lundagårds kulturkrönikör Olof Bärtås sin tillflykt till en riktigt ilsken österrikare.
Denna termin är jag ålagd att skriva en enda uppsats. ”En enda text ska komma ur detta halvår, det borde inte vara så svårt?” tänkte jag i januari.
Det tänkte jag i januari.
I skrivande stund har 91 dagar gått – mer än halva perioden – och jag märker hur jag har blivit en annan. Trött, tjurig, arg. Det går visserligen ganska bra; jag håller mig till tidsplanen. Det är snarare det monotona, det bedövande arbetet som inte tycks ha någon bortre gräns. Eller, det har en bortre gräns men den stressar och irriterar. Förminskar och förkortar varje dag och gör att min värld krymper till ett enda Word-dokument.
Den frihet som jag inledningsvis kände är i dag förbytt mot uppgivenhet.
I detta läge har jag funnit mig tillbaka till vredens mästare Thomas Bernard (1931–1989). Österrikaren som hatade allt som hette Österrike och brukade sägatt skriva arga texter, det piggade upp. Det fick fart på hans blodcirkulation (Blutkreislauf – vilket underbart tyskt ord!), har han en gång har skrivit.
Framför allt Skogshuggning (1984) är en utmärkt roman att återvända till i tider av oförlöst ilska. Den utspelar sig under en enda kväll, under en middag hemma hos ett par i Wiens mest förnämsta kulturkretsar. Det serveras gös och soppa och sällskapet umgås under sådana rituella former som bara wienare kan göra. Skrivarjaget, däremot, tillbringar hela boken sittande i en fåtölj, förbittrad och förargad över middagen, värdparet och gästerna.
Det är gamla vänner som han återser för första gången på 20 år. Men i fåtöljen ondgör han sig han över allt: över människornas tillgjorda manér, grovstickade strumpor och värddamens pretentiösa uttryck ”konstnärlig kvällsmåltid”. Figuren i utkanten middagen av vet ingen nåd mot vare sig själv eller sin omgivning; självhatet är lika utplånande som vreden är gränslös.
Jag tror inte Thomas Bernhard är en förebild för när jag i juni ska opponera på mina kursare. Men det ligger ett värde i hans förmåga att gestalta tillvarons mest extrema tillstånd. Det erbjuder en inte bara spegel att se sig själv i, utan han gestaltar en människa som har gjort det sin livshållning att leva i vreden.
Det är en livshållning som jag sympatiserar med – men som jag inte heller lyckats bemästra. Jag hade mycket hellre valt vreden i stället för dysterhet och stress över livets ensidighet och Word-dokumentets oinskränkta makt över mitt liv. Att kunna bli arg på riktig, alltså riktigt rasande, det tror jag är mycket bättre, och mer produktivt, än den lamslående förtvivlan som nu infinner sig.
Att bli riktigt upprörd på min uppsats och mina studier hade säkert kunnat ge mig en välbehövd energiboost för mina återstående 37 dagar av arbete.
