Michel Houellebecq balanserar mellan cynism, lekfullhet och gruppsexscener – allt med religiösa undertoner.
Fyra personer möts på en semesterö. En vilsen fransman, två lesbiska tyskar och en tystlåten luxemburgare. Det är millennieskiftet och ingen vet vad det nya seklet har att erbjuda. Allt som finns att ägna sig åt är glädjelös njutning och att undvika förra seklets våldsamheter. Semestern består av buss- och bilresor i ett landskap utan historia, skapad och anpassad för den nya tidens pilgrim: turisten.
Om Stig-Helmer Olsson läst den pessimistiske filosofen Arthur Schopenhauer hade nog filmen Sällskapsresan sett ut ungefär så här. I stället är det Michel Houellebecqs tredje roman, Lanzarote, utgiven på franska redan år 2000. Om man tyckte den dystre fransmannens senaste roman Förinta var för sliskigt hoppfull kan läsaren nu glädjas åt att malmöförlaget Ellerströms givit ut en översättning av old school-Houellebecq. Här finns inget hopp, ingen försoning.
Romanen börjar år 1999. Internet är något man ”kopplar upp sig till” och flygresor är något man måste gå till en byrå för att boka. Det är så den anonyme berättaren hamnar på Lanzarote: under en pinsam stund med en resebyråförsäljerska – ”jag såg inte hur jag kunde komma undan” – lyckas han bli övertalad att till ett förmånligt pris åka till Kanarieöarna. Väl på plats blir berättaren knappast lycklig men han är åtminstone inte ensam.
Hopplösheten gör emellertid inte romanen till någon tårdrypare. Boken har en lekfullhet som får berättaren att framstå som lika patetisk som människorna han möter. Det finns något komiskt i den övergivna (överdrivna?) sorgsenheten. Det är skildringar av människor som inte verkar veta vad de ska ha varandra till. Det är en formuleringsglad cynism. Vackert översatt av Kennet Klemens, en av Sveriges finaste Houellebecq-översättare.
Det västerländska livet består inte av annat än konsumtions- och njutningsjakt, menar Houellebecq. Man blir inte förvånad att människor söker sig till ”en högre princip”. Det religiösa fungerar både som ett alternativ för romankaraktärerna – luxemburgaren ansluter sig till en mystisk sekt som finns på ön – och som en kontrast till de konsumtions- och sexbesatta karaktärernas livssyn. Under gruppsex med det lesbiska paret – ja, minst två sådana scener skildras – inser berättaren att luxemburgaren försvunnit. Orden som kommer till berättaren är Kains ord till Gud: ”Skall jag ta hand om min bror?” En evig fråga som sammanfattar ett viktigt tema för Houellebecq: vad har vi våra medmänniskor till? Är de medel för våra mål? Förbrukningsvaror? Eller är de något annat?
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nr. 3 2023.
