Katapultmakaren i Kungshuset

Ryan Dyst Donnelly flyttade från New Orleans till Malmö för nio år sedan. I dag driver han egen snickerifirma och är med och renoverar Kungshuset i Lund.

När Ryan Dyst Donnelly var sjutton år gammal (han är trettiofyra i dag) byggde han en fransk katapult i full storlek, en trebuchet, som kunde skjuta en större sten över en fotbollsplan. En dag gick något galet med kalibreringen av avståndet, och en sten slungades i väg rakt upp. En granne kom undan med blotta förskräckelsen, och katapulten brändes strax därefter.

– It was time to retire the trebuchet, skrattar Ryan. När svenskan tryter får det engelska modersmålet med den amerikanska accenten ta vid.

I dag, sjutton år efter katapultdebaclet, är han i gång med ytterligare ett byggprojekt med historiska förtecken, men som kanske är något mer uppbyggligt: den stora renoveringen av Kungshuset i Lund.

När man hör Domkyrkans klockor känns det nästan som om man levde på den tiden det byggdes.

Huset uppfördes av danskarna för över fyrahundra år sedan och blev del av Lunds universitet när Skåneland togs över av Sverige. Den majestätiska byggnaden utgjorde universitetets huvudbyggnad fram tills Universitetshuset stod färdigt 1882. Därefter var det länge tillhåll för Filosofiska institutionen. Mycket historia i väggarna alltså, vilket sätter sin prägel på arbetsdagarna.

– Det är superspännande. Det är den äldsta byggnad jag arbetat på. När solen lyser in genom de blyinfattade fönstren och man hör Domkyrkans klockor känns det nästan som om man levde på den tiden det byggdes, berättar Ryan.

Ryan har läst på en del om huset och brukar fantisera om gamla tider under arbetets gång. Om det astronomiska observatoriet som fanns i tornrummet, eller den anatomiska teatern där man obducerat och förevisat döda kroppar. Det finns också en myt om att Karl XII ska ha ridit till häst uppför husets berömda spiraltrappa.

– Tyvärr var han död när den byggdes. Men jag tror trappan hade hållit för det! De hade ju inga elektriska planhyvlar på den tiden, bara handverktyg som yxor och liknande. Så den ser lite grov ut men är väldigt stabil, och i bra skick så den ska vi inte göra något med.

Ryan är en av två finsnickare på bygget. De ser till att allt stämmer och blir snyggt även i de små detaljerna. Bland annat har de sett över husets massiva entrédörrar. Det handlar om flera hundra år gammalt virke som kräver varsam hantering.

– Det är mycket speciella dörrar från 1700-talet som suttit många år utan att få någon kärlek. Numera är jag inte så rädd när jag fixar gamla saker, jag har gjort det så mycket. Samtidigt måste man ha respekt för dem, man kan inte gå och köpa en ny dörr av det här slaget.

Att använda händerna och arbeta med trä i någon form har varit melodin ända sedan tonåren för Ryan. Efter grundskoletiden blev det ett år på båtbyggarskola i Maine, en lärlingsperiod i Connecticut och så ett par år som yrkesverksam möbelsnickare i New Orleans.

Trä påverkas av världsläget.

Men att Ryan därefter slog sig ner i Malmö av alla platser hade inget med snickeri att göra. Det var mötet med en svensk tjej, Nike, på en biljardhall i New Orleans som var avgörande. Hon utmanade honom på en match och sen gick det som det gick.

– She kicked my ass. Nu äger vi en kvarn på Öland ihop och ska ha ett barn nästa vecka! skrattar Ryan.

Hur en holländsk väderkvarn från 1737 hamnat på Öland är det ingen som vet, men det rör sig återigen om ett hus med gamla anor, vilket gör det till något av ett drömprojekt för Ryan.

– Det är skithäftigt! På yttersidan är det träspån som är väldigt vanligt där jag växte upp men som inte är så vanligt i Sverige. Den är ju i väldigt dåligt skick men har en otrolig potential.  I somras byggde vi tjugo nya fönster, två nya dörrar och så har jag designat en ny altan.

Ryan är intresserad av olika stiltraditioner och fortbildar sig ständigt. Nyligen byggde han ett par japanska skjutdörrar till en privatbostad, vilket krävde sin research. Material för sådana projekt är ofta importerade eftersom virkestyperna inte finns i Sverige, men vad man kan få tag på och till vilket pris kan snabbt svänga.

– Mahogny var skitdyrt innan men nu är priset hälften av vad ek kostar, eftersom det  har blivit väldigt populärt med ek i Kina. Och allt björkvirke kommer från Ryssland men sedan kriget i Ukraina blev det helt tyst från exportörerna där. Så det hänger ihop, trä påverkas av världsläget.

Jag måste lära mig att vara med människor igen!

Snart nio år efter flytten till Sverige, med flera slitsamma år av att bygga upp sin verksamhet, driver Ryan i dag en egen firma. Ibland är han ute på byggen som nu i Lund, men för det mesta håller han till i sin verkstad i Ellstorp i Malmö.

– Det bästa jag vet är att vara själv i snickeriet. Jag jobbade i fyra år helt själv så det är en ny grej att vara med så mycket folk [som på Kungshuset-projektet, reds amn.]. Jag måste lära mig att vara med människor igen! Vilket jag så klart gillar, att arbeta med min kollega Freddie och alla hantverkare på Kungshuset.

Finns tid över efter arbetsdagen på Kungshuset tillbringas den gärna i verkstaden. Just nu håller Ryan på att bygga en kanot, ett projekt som tagit flera år och som äntligen börjar bli klart. Men när kanoten väl är färdigställd, är han snart i gång med nästa projekt.

– Det är lite av en sickness, skrattar han och fortsätter:

– Ibland kan jag ta en öl och titta på allt jag gjort men mest handlar det om nästa projekt, och så nästa. Det är som en pressure that builds i början av ett projekt, som sedan släpper när det är klart. Och så blir det plats i hjärnan för nästa grej.

Nästa grej i det här fallet är förhoppningsvis ett hus utanför Karlskrona som Ryan och hans fru precis har budat på. Ett drömprojekt som ”tickar alla boxar” berättar han och visar bilder på ett vackert gult trähus invid en sjö med stor tomt.

Innan vi skiljs åt önskar jag dem lycka till med budgivningen.  Ett par dagar senare trillar det in ett sms från Ryan:

”WE GOT THE MOTHA FUCKIN’ HOUSE”

Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nr. 3 2023.